Aron började tala genom stödtecken och bilder

Vi träffar familjen Grönholm i deras hem i Kyrkslätt.

– Det här är tecknet för mjölk, säger Elin stolt och drar i två imaginära spenar. Sen visar hon tecknen för bröd, jordgubbe och syskon.

Elin Grönholm är sju år och storasyster till Aron som är fyra. Till familjen hör också pappa Tomas och mamma Jessica.

Jag är glad att vi lyssnade på oss själva och sökte hjälp.

Barnen småpratar med varandra i vardagsrumssoffan, kivas lite hungrigt i väntan på middagen.

Aron var sen med att börja tala. När han var två år kunde han bara säga ”nä” och vissa ljud. Han kunde då bli frustrerad, börja skrika, gråta och knipas när han inte blev förstådd eller inte förstod när man talade med honom.

– Det var ganska jobbigt före vi fick hjälp, säger Jessica Grönholm och tittar på sonen.

På dagis blev han utanför i gruppen.

– Alla andra barn talade ju och han drog sig undan i sociala sammanhang, säger Tomas Grönholm.

”Andra bad oss ha tålamod”

Storasyster Elin hade börjat tala mycket tidigare och föräldrarna var fundersamma. Varför kommer inte orden?

– Det var många lite äldre personer som sa åt oss att vara tålmodiga – att talet nog kommer när han är redo, men jag är glad att vi lyssnade på oss själva och sökte hjälp. Det lönar sig att ta emot all hjälp man kan få, säger Jessica Grönholm.

Med hjälp av stödtecken började vi kunna tala med Aron så att vi förstod varandra.

Via rådgivningen fick familjen remiss till Folkhälsans mottagning för barn, unga och familjer. Där fick Aron träffa en barnneurolog, talterapeut och ergoterapeut som tillsammans gjorde en utredning över Arons färdigheter och över vad han behövde stöd med för att utvecklas.

– Jag och Aron tillbringade tre dagar på mottagningen i Helsingfors och Aron tyckte att det var roligt att leka där, säger pappa Tomas Grönholm.

Efter utredningen fick Aron börja gå till en talterapeut hemma i Kyrkslätt. Dessutom fick hela familjen och dagiset träffa en teckenspråkslärare som lärde ut stödtecken samt Folkhälsans talterapeut Michaela Holm som instruerade dem i hur man talar med bildstöd.

– Det var verkligen skönt att få hjälp. Med hjälp av stödtecken började vi kunna tala med Aron så att vi förstod varandra och sen kom också bildstödet in i bilden.

För Arons del började man med så kallade kommunikationspärmar - häften fulla med bilder på olika föremål och aktiviteter, som familjemedlemmar, mat, kläder, djur och verb som äta, skratta, sova, leka med mera. Genom att öva sig att peka på bilderna började Aron kunna kommunicera med omvärlden och det tog inte länge förrän han också började forma ord med sina läppar.

Med visuellt stöd lär man sig snabbare

Bildstöd och tecken som stöd kan användas som ett tillfälligt komplement till det talade språket eller permanent som ett alternativ till talat språk. AKK kan användas till exempel av personer med sen talutveckling, språkstörning, autism, utvecklingsstörning eller cp-skada. Alla lär sig inte tala genom AKK, men de flesta kan ha väldigt stor nytta av alternativ och kompletterande kommunikation eftersom kommunikationen förbättras och barnet kan uttrycka sig. Barn utan språkliga svårigheter drar också nytta av AKK och speciellt flerspråkiga barn eller barn som har utmaningar med koncentrationen behöver ofta visuellt stöd.

– All forskning visar att bildstöd och stödtecken stöder tal- och språkutvecklingen och ofta kan göra att talet snabbare kommer igång. Vi ser ganska ofta att barn som inte kan uttrycka sig blir frustrerade, och det är ju inte konstigt om orden inte räcker till. Kommunikation är en så viktig del av vardagen. Men med bild och teckenstöd blir språkutvecklingen en god cirkel – man riktar fokus på något annat än talet och det blir inte lika stor press på detta att tala, säger Michaela Holm, talterapeut och enhetsansvarig på Folkhälsans center för kompletterande kommunikation och pedagogik.

Olika saker processas på olika platser i hjärnan. Många personer lär sig lättare visuellt än auditivt helt enkelt.

Stödtecken används allt oftare av småbarnsföräldrar eftersom det stimulerar språkutvecklingen. Barn, vars föräldrar använt stödtecken, börjar ofta teckna innan de börjar prata.

– När man använder stödtecken stannar man ofta upp och kommunikationen blir lugnare och tydligare. Olika saker processas på olika platser i hjärnan. Många personer lär sig lättare visuellt än auditivt helt enkelt. Det finns till exempel barn som har svårt med att uppfatta fonologiska skillnader, till exempel inte hör skillnaden mellan ”soffa”, ”poffa” och ”voffa” på samma sätt som nybörjare på ryska språket inte hör skillnaderna mellan ryskans olika sje-ljud, säger Michaela Holm, talterapeut och enhetsansvarig på Folkhälsans center för kompletterande kommunikation och pedagogik.

Bildstöd finns i dag i många olika former och dagens teknologi möjliggör nya former av bildstöd som är lättillgängliga i vardagen. Vanliga sago- och pekböcker är också en form av bildstöd. Många av Folkhälsans daghem använder bildstöd som ett hjälpmedel, till exempel i dagsscheman på väggen så att barnen lätt ska se vad som händer under dagen.

Viktigt att öva med bilderna

Samma dag som vi besöker familjen Grönholm, har de besökt Folkhälsans mottagning i Helsingfors, där terapeuterna bekräftat att Aron inte längre behöver talterapi.

I dag har familjen glömt de flesta av stödtecknen eftersom Arons språk numera flyter på. Men barnen blir ivriga när vi talar om ämnet och springer iväg efter bildhäftena för att stolt visa upp dem och därefter leka med dem.

Talterapeuten Michaela Holm berömmer familjen Grönholms sätt att använda bild- och teckenstödet.

– Bildstödet fungerade väldigt bra för Aron och det var nog delvis för att familjen övade flitigt med det och tog in bilderna i vardagen.

Det var också fint att släkten och daghemmet fördomsfritt bekantade sig med bild- och teckenstödet. Barnens farmor gjorde till och med en skild mapp med bilder åt Elin som blev lite avundsjuk på sin brors kommunikationspärm.

– Aron minns du hur du också lekte med dina kusiner med bilderna? Ni brukade peka på bilderna i tur och ordning – till exempel ”jag” och ”kryper” och sedan göra, säger pappa Tomas.

Aron minns. Också vännerna på dagis fick sitt foto med i kommunikationspärmen så att Aron kunde peka på dem. Och Blixten McQueen förstås.

– Nu när Aron kan tala är han en i gruppen på dagis. Han brukar till och med vara den som först bänkar sig när det är dags för samling, det som gjorde honom obekväm förr, säger Tomas Grönholm.

Text: Hanna Rundell
Foto: Mikko Käkelä

Om du tror att AKK skulle hjälpa i er vardag – ta kontakt så hjälper vi er vidare

Nyland. Centret för kompletterande kommunikation och pedagogik eller vår lågtröskelmottagning datateket.
Åboland. Kontakta Petra Boman (tfn 044 7578831).
Österbotten. Kontakta Åsa Lindroos-Lönnbäck (tfn 044 066 5649) eller vår långtröskelmottagning datateket i Vasa.
Åland. Kontakta Centret för kompletterande kommunikation och pedagogik. 

Publicerad: 12.6.2017