Tips för lyckligt åldrande: Lev i nuet och gläds åt framtiden

Det mesta om Kerstin Granberg, 82, avslöjas egentligen redan vid ytterdörren. Handslaget är vänligt och fast och avrundas med att jag, i en liten obemärkt gest, liksom svischas vidare in i den luftiga lägenheten i centrala Jakobstad.

– Hej och välkomna. Det är alltid roligt med besök, hälsar hon mig och fotografen innan hon skämtsamt tillägger:

– Vi som är så gamla att vi inte längre presterar någonting kostar ju bara för samhället. Jag brukar säga att få se när de börjar rekommendera ättestupan.

Sen rycker hon på axlarna: Så här verkar vi resonera i vår nordiska kultur. I sydliga kulturer är det tvärtom; där är gammelfarmor big boss i familjen.

– Men man får hålla sig framme. Man är ju big boss i sitt eget liv, konstaterar Granberg.

Byggde upp nytt liv när maken dog

Nu är vi redan långt inne på dagens tema: att diskutera välmående på äldre dar och, som ett sidospår, samhällets och närmiljöns syn på åldrande och äldre människor.

Granberg förklarar sin positiva livsinställning så här.

– Alla har vi ljusa och mörka dagar. Mitt liv har varit mer ljust än mörkt. Jag växte upp som ensambarn och det sägs att jag var en glad busunge. Min mamma dog när jag var sexton år och min pappa uppfostrade mig lite som en pojke. Jag fick starta båtmotorn, lägga ut näten och lärde mig köra bil som 18-åring.

Innan Granberg gick i pension jobbade hon som bokförare och kassör på ekonomikontoret vid Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet i Jakobstad. När maken, Lars Granberg, dog för åtta år sedan insåg hon att hon måste bygga upp ett nytt liv.

– Inte skulle jag ju få honom tillbaka fastän hur jag skrek eller grät. I dag vet jag inte vad mer jag kunde önska än det som jag har. Jag har två barn, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn. Jag har hälsan, och den är a och o. Utan den orkar man inte hålla humöret upp.

För ung för att undervisa äldre?

Första gången som Christoph Treier, 54 år och mental tränare, skulle coacha en grupp seniorer om välmående och livsglädje ifrågasatte han sin position: Vad hade han som 40-plussare att komma med inför människor med så mycket mera livserfarenhet än han?

Det var 2010. Nu är det april 2016 och han står längst fram i en knökfull sal på Folkhälsanhuset i Vasa för att föreläsa för en ny grupp seniorer. Redan en timme tidigare har åhörarna börjat strömma in. Arrangörerna är tagna på säng. Flera som ringer för att anmäla sig får svaret att tillställningen är fullbokad. Motrepliken lyder: Vi kommer i alla fall. Till sist sitter 150 personer i salen.

– De här föreläsningarna lockar alltid mycket folk. Jag vill tala till publiken som om min egen mamma och pappa, 84 och 86 år, satt där: med respekt, säger Treier som är kommer från Schweiz men numera bor i Jakobstad.

Han inleder med att upplysa seniorerna om hur värdefulla och resursstarka de är trots att de lämnat förvärvslivet eller det aktiva hushållsarbetet bakom sig.

– Tonen i samhällsdebatten är tyvärr ofta en annan. Man talar om äldre som en belastning och utgift. Många har även som barn fått lära sig att människan får sitt värde genom prestationer och de kan hamna i en svacka i samband med en livsförändring som exempelvis pensionering, säger Treier.

– Insikten om att vårt värde som människor inte beror på vad vi presterar, att vi alla är lika mycket värda, hjälper oss se mer positivt på framtiden också när vi blir äldre.

Vanor påverkar mer än gener

Samtidigt sticker Treier inte under stol med att åldringsprocessen ofrånkomligt, till viss del, påverkar oss.

– Generna kan delvis förklara varför vi agerar på ett visst sätt i vissa situationer. Men mer avgörande för hur vi mår är våra vanor och vårt sätt att tänka, säger han och tar sin mor som ett exempel på klassiskt feltänkande.

– Tidigare när vi gick på promenad talade hon ständigt om sin rädsla för att falla, vilket ledde till att hon skapade sig en mental bild av och förväntning på att hon skulle falla. På tre dagar fick jag henne att i stället börja tänka: Jag vill gå försiktig och hålla mig på fötterna.

– Genom att mata hjärnan med positiva i stället för negativa budskap påverkar vi synen på vår egen förmåga och, i förlängningen, vårt mående.

Det här, konstaterar Treier, gäller i lika hög grad anhörigas syn på den äldre.

– En viss glömska hör åldrandet till. Men vi kan alla glömma saker ibland. Som unga blir vi ändå inte genast omyndigförklarade av oroliga anhöriga. Vi behöver skilja mellan normal glömska och glömska som blivit ett bekymmer.

Viktigt med sociala kontakter

Treier ger praktiska tips för hur äldre personer kan förbättra minnet, åtgärda sömnproblem och börja motionera, samtidigt som han avlivar några myter om äldre och åldrande (se faktarutorna i slutet).

Av grundpelarna kost, motion och sociala kontakter är den sistnämnda viktigast för att människan ska må bra.

- I bland går jag och en väninna till Svenska gården och dansar med vigulanta gubbar, säger Kerstin Granberg.

Men, tillägger Treier, kunskap är som en kokbok: Det räcker inte med att du vet hur du ska göra, du måste också göra det.

– Det är exempelvis aldrig för sent att börja träna. Även som äldre kan du bli fysiskt starkare än du är i dag, inte bara hållas på samma nivå. Det är inte farligt att bli lite andfådd eller svettig.

Inget intresse för hälsokost

Hur har då Kerstin Granberg gjort för att fylla på livskraften i 82 år? Att äta hälsosamt eller motionera verkar inte vara något särintresse.

– Nej, jag tänker att jag mår bra av att äta mat som jag tycker om. Jag gymnastiserar inte bortsett från en promenadgrupp som jag deltog i i höstas. Men jag rör ändå mycket på mig i vardagen.

Energiinjektionerna finns annanstans, och de stavas släkt och vänner.

– I går var jag på ett 36-års kalas. I dag ska jag ut till villan och i morgon sjunger jag med i allsången på föreningen Sångens vänners vårkonsert på Svenska gården, räknar Granberg upp.

Hon blev nyligen uppvaktad med anledning av 40 år av aktivt medlemskap i den lokala Rebecka-logen inom Odd Fellows. Ett nyare engagemang är välgörenhetsarbetet för Sjömansmissionen i Jakobstad, och så är hon medlem i pensionärsklubben Milstolpen.

– Jag tycker om att gå på konsert i Schaumansalen. Konserter kan man ju också gå ensam på. Och ibland går jag och en väninna till Svenska gården och dansar med vigulanta gubbar, säger Granberg med glimten i ögat.

Livskvalitet är en färskvara

Granberg har flera vänner som, liksom hon, är änkor. De kallar sig ankorna.

– Vi är några som träffas då och då, äter och dricker gott och tjattrar som ankor ska. I bland gråter vi. Alla har fortfarande körkort och kör bil. Medan min man levde besiktade jag aldrig bilen. Nu har jag fått lov att lära mig det.

Enligt Granberg är vännerna en tillgång.

– Vi håller koll på och hjälper varandra. Senast på valborg diskuterade vi livskvalitet och kom fram till att det är färskvara. Den betyder olika saker i olika skeden av livet. Småbarnstiden har sin charm, sen är det roligt att umgås som vuxna. Med barnbarnen hade jag inget ansvar utan fick bara njuta.

Två veckor innan intervjun förlänades hon, som hon uttrycker det, en ny hederstitel: Gammelfarmor.

– Jag fällde glädjetårar när samtalet kom. Familjen bor i Helsingfors och jag ska åka ner till dopet som hålls i Porkala. Snart blir jag även gammelmormor. Det är inte alla som får uppleva sina barnbarnsbarn. Jag tänker njuta av den här tiden.

”Våren är här – jag känner det i kroppen”

En stor rökpelare är det första vi ser när vi, några timmar senare, svänger in vid Kerstin Granbergs stuga på Åbö utanför Jakobstad. Vi har kommit överens om att avsluta med en fotografering där.

– Nu är våren här. Jag känner det i kroppen, säger hon medan hon kommer emot oss med arbetshandskarna på.

Doften av brinnande tallris, björkris och enstaka knippen en blandas med måsskrik, och under fötterna – fuktig mossimpregnerad gräsmatta. Granberg och maken tog över villan i början av 1950-talet. Numera vistas hon ensam här hela sommaren och ingen har insinuerat att hon skulle vara för gammal för det.

– Tvärtom, barnen och barnbarnen verkar tro att jag ännu är ung, säger Granberg och skrattar.

Hon har nyss bränt en rejäl hög med skräp, däribland grenarna från ett träd som grannen fällt och ett som hon själv fällde och kvistade senast hon var här.

Det är här på villan, om morgnarna när hon stiger ut på terrassen med en kaffekopp i handen, som hon saknar sin Lasse mest. Att tillsammans få vakna godmorgon och lägga sig godnatt.

– Han brukar säga ”nå du mora, vad ska vi göra i dag?” Ofta åkte vi ut på sjön. Vi fick 54 år tillsammans. Jag vill bo här och i lägenheten så länge som jag klarar mig själv. Än så länge behöver jag ingen hjälp, förutom när bilen någon gång vägrar starta.

Längst bort på strandtäppan; gäststugan där sängen alltid står färdigbäddad och redo för gäster. Bak knuten, nära blåsipporna, en rottingstol i ensamt majestät.

Fotografen säger wow. Granberg kontrar med att den knappast håller att sitta i längre efter att i åratal ha utsatts för regn och snö.

– I den brukar jag sitta och amma. Eller nåja, det är drygt sextio år sedan, säger Granberg.

Så slår hon plötsligt armarna om sig själv, vänder sig mot oss och utbrister förtjust:

– Och tänk, snart ska jag igen få hålla om en liten.

Text: Jeanette Östman

Foto: Linda Tallroth-Paananen

Publicerad: 10.6.2016