Också superhjältar behöver stöd

Att våga be om hjälp, acceptera sorgen och att tala om det svåra har hjälpt hustrun och närståendevårdaren Nita Meinander att hantera vardagen efter maken Pommens stroke. - Ensam är inte stark, man måste ta emot hjälp, säger Nita.

- Det är tur att vi varit tillsammans sedan vi var 19 och 20. Det gör att jag förstår honom så mycket bättre.

Nita Meinander syftar på maken Pommen Meinander. Uppfinnaren, ingenjören och företagaren som fick en stroke för snart 12 år sedan, då 63 år gammal. Stroken, som slog ner som en blixt från klar himmel, slog också ut stora delar av hans hjärna. Mitt under ett seminarium i Helsingfors säckade han ihop och togs med ambulans till sjukhus.

– Läkarna på Mejlans trodde att han inte skulle klara det. Men det gjorde han. Sen sa de att han aldrig kommer att lära sig gå. Men de kände inte Pommen. Han har sisu.

Den första tiden var Nita helt darrig. Socialsköterskan kom med mängder av information som Nita inte var mottaglig för. Ansökan om invaparkering, ett hus som ska byggas om för rullstolen, blanketter och broschyrer ...

– Läkarna sa att Pommen aldrig skulle kunna bli självständig. Då förstod jag inte vad det innebar. De frågade mig vad vi har tänkt göra. ”Jag ska ta hand om honom efter bästa förmåga”, svarade jag. 40 år tidigare hade jag gett ett löfte om att älska honom i nöd och lust. Det var bara att kavla upp ärmarna.

- Livet blev inte som jag tänkt mig, men vem är jag att planera? Det blev inget dåligt liv och det lönar sig inte att vara bitter, säger Nita Meinander.

Nita hade förstås hört om stroke, men kände inte till språkstörningen afasi, och ännu mindre de olika typerna av afasi som kan göra det svårt eller omöjligt för den drabbade att tala och förstå tal, läsa och skriva. Den verbala ordskojarens hjärna hade påverkats till den grad att han bara säger ”ja, ja”, ”nej, nej” och vissa korta fraser. Ibland säger han nej när han menar jo.

– Och ”äsch, äsch, äsch” när han inte klarar av att säga det han har på hjärtat. Det är en enorm seger varje gång jag förstår.

Det är Nita som förstår honom allra bäst. När Pommen kom hem från sjukhuset slutade Nita jobba på deras företag där hon skött löner och bokningar.

Hans högra sida var förlamad och gestaltningssvårigheterna gjorde att han måste lära sig nästan allt på nytt. Hur man går, till vad man använder en tandborste. Nita och fysioterapeuten övade att gå med honom i Folkhälsans bassäng i Seniorhuset i Helsingfors. Sju månader efter stroken gick han på egna ben in genom dörren till Jorv med en chokladask till personalen som rördes till tårar.

Nita Meinander vet hur det är när man faller pladask och hela livet omvärderas. – Jag vill berätta hur det är för att hjälpa andra anhöriga och närståendevårdare att resa sig igen.

Bråck och ryggympa

– Och Pommen var så stolt. Det är han alltid när han klarar av något, som att fästa hörapparaten själv. Då brukar jag applådera, säger Nita.
Pommen kan bädda själv och sköter hygienen så gott som själv. Han kan klä på sig själv, även om det går långsamt. Men Nitas vakande öga behövs hela tiden ifall balansen rubbas eller något annat går på tok. När han faller ringer hon vaktfirman som kommer inom en timme och hjälper upp honom.

– Jag brukar bädda om honom på golvet så att han ligger mjukt.

Slår han sig illa är det ambulansen som gäller.

Vi träffas i lägenheten i Grankulla. Hit flyttade paret 2009, efter att i fyra år bott i det gamla huset i flera plan. På väggarna i vardagsrummet hänger vackra tavlor som Pommen målat före stroken. I arbetsrummet står många hyllrader med litteratur.

Nita dukar fram kaffe och bullar medan Pommen glatt poserar för fotografen i sin favoritstol i vardagsrummet. Här brukar han sitta och lyssna på sina ljudböcker, det finns flera lådor av dem.

– Man får oanade krafter när man måste. Jag har lyft många möbler. Men till sist blev det för tungt med rullstolar och många trappor. Nita fick bråck när hon försökte få ut Pommen och duschrullstolen ur det smala badrummet i det gamla huset. Och ryggen bråkar också numera.

I lägenheten är det lättare att röra sig. Här sitter Pommen ofta i sin stol och lyssnar på ljudböcker eller taltidningen. Nita högläser varje dag ledaren i Hbl och kör honom till hans aktiviteter och terapier. Själv gympar hon i en grupp med andra kvinnor en morgon i veckan.

– Jag måste för att orka. Men jag är nog lite dålig på att ta hand om mig själv ...

Intervallvård då?

Nitas aktivitetsarmband visar att hon sover rastlöst. Oron för Pommens epilepsi som kom på köpet efter stroken gör att hon ofta vaknar till av små ljud.

– I princip har man rätt till tre lediga dygn per månad som närståendevårdare. Jag fick intervallvården att fungera för några år sedan. En kvinna från kommunen kom hem till oss på sin årliga kontroll och såg att det var illa ställt med mig. Hon sa ”nu ser du till att ta ut dina lediga dagar – annars är vi snart två personer som kraschat!”

Men nu renoveras Villa Breda där han fick intervallvård och trivdes bra och Nita är rädd att han inte trivs lika bra på de ersättande vårdhemmen. Det är hon som förstår honom bäst. När ”ja” betyder ”nej” och ”nej” betyder ”ja”.

– Jag skulle önska en fungerande intervallvård. Det är för många anhörigvårdare jobbigt att föra sin ”vårdtagare” på intervall, för ofta kommer de hem i sämre skick än då de kom dit, säger Nita.

En förbjuden sorg

Det är kärleken till Pommen som bär. Men Nita har också känt en stor sorg över att ha förlorat sin humoristiska samtalspartner som hon haft en så stark, både ordlös och ordrik, kommunikation med.

– Jag kände länge en stor sorg eftersom det var en stor del av honom som dog. Men jag upplevde det som en förbjuden sorg. Samtidigt är jag ju glad över att vi får leva tillsammans och ha glädje av varandra.

Det viktigaste har varit att tala om det. Nita har talat med döttrarna, med en psykoterapeut och med en präst.

– När jag tog kontakt med prästen för att tala av mig kändes det som om en sten föll från mina axlar. Jag vet inte hur det har hjälpt, men det hjälper att tala.
Det är också oerhört värdefullt när vänner hälsar på och talar med Pommen, trots att det inte är så lätt att förstå vad han vill säga.

Pommen har också haft en del att bearbeta. Det har säkert varit en utmaning?

– Huh huh, svarar han med eftertryck på det och tittar rakt i ögonen.

Men Nita har säkert varit ett stort stöd?

– Otroligt, säger han.

Pommen har en intelligent och pigg blick. Han är alert, följer noga med samtalet, men orden vill inte infinna sig.

– Pommen är härlig. Som tur har han kvar sin personlighet och karaktär. Vissa strokepatienter blir vildsinta och gråter mycket. Men han är som förr. Snäll, optimistisk och relativt gladlynt. Alla tycker om honom, säger Nita och tittar varmt på honom.

Ensam är inte stark

Likt många närståendevårdare tänkte Nita att hon måste vara stark och måste klara allt själv, men hon togs snabbt ur den villfarelsen.

– Först var det jättetungt, men några månader efter stroken tipsades jag om Folkhälsans kurs för närståendevårdare som hölls en vecka på Norrvalla i Vörå. Jag packade Pommen i bilen och körde upp, och man kan nog säga att kursen räddade livet på mig. Jag fick ramar och verktyg och fick träffa andra i samma situation. Där insåg jag att jag inte är ensam, och det var en enorm lättnad.

Sen dess har både Nita och Pommen Meinander, ensamma eller tillsammans, deltagit i många av Folkhälsans kurser, semester- och rekreationsdagar för närståendevårdare och vårdtagare. De deltar också i Svenska Afasiklubbens träffar i Helsingfors och Pommen går arbiskurserna Pratkvarnen och Pratkvarnen i köket, för personer med afasi.

Text: Hanna Rundell
Foto: Mikko Käkelä

Publicerad 15.12.2016