Blogginlägg: Den stora sorteringen - Folkhälsan

25 september 2017

Blogginlägg: Den stora sorteringen

Till bloggen Tänk, tanka, tyck

- Innerst inne var jag ganska stolt över att världen (eller alltså världen-enligt-mitt-Facebook-flöde) för det mesta tycker som jag, skriver Folkhälsans Saija Westerlund-Cook i sitt inlägg om likatänkande och oliktänkande vänner, om bubblor och att våga umgås utanför dem.

Jag minns inte riktigt när det började. Kanske kring Brexit? Kanske det inte var något som hände över en natt, kanske det smög sig på? Det började mer och mer kännas som om man borde ta ställning. Markera tydligt var gränsen går – min gräns, i alla fall. Men kanske det inte räcker? Man borde väl också välja sida, liksom. Men när det än började, så tycker jag det blivit mer och mer påtagligt. Det är som om någon, någonstans, skruvat upp temperaturen, irritationen, misstänksamheten. Folk sneglar omkring sig. Tänker hen som jag? Eller tänker hen tvärtom? Vad betyder det i så fall?

Pekfingret svävandes över en knapp som endera döljer dem från mitt nyhetsflöde, eller en annan knapp som avslutar åtminstone den virtuella vänskapen

Innerst inne var jag ganska stolt över att världen (eller alltså världen-enligt-mitt-Facebook-flöde) för det mesta tycker som jag. Det tyder ju på att jag har valt mina vänner väl, eller hur? Kloka, fiffiga människor som tycker som jag. ”Man blir som man umgås”, heter det. Någon enstaka som ibland hade ”konstiga” åsikter funderade jag över. Pekfingret svävandes över en knapp som endera döljer dem från mitt nyhetsflöde, eller en annan knapp som avslutar åtminstone den virtuella vänskapen. Enligt min Facebook-vän-tumregel om att vara vän med folk som jag skulle kunna tänkta mig att ta en kaffe med, om jag plötsligt mötte dem på stan, fick vissa stanna och andra gå. (Jag inbillar mig inte att det var någon som brydde sig, det handlade mera om att jag hellre hade kvar min virtuella bubbla med folk som tycker som jag.)

Jag tänker fortfarande att det finns vissa frågor som är så grundläggande, vissa värderingar som går i sär på ett sånt sätt, att det skapar en klyfta som jag faktiskt inte kan tänka mig att vänskap kunde brygga en bro över. Men häromdagen, över en kaffekopp med en vän (i den riktiga världen!) hörde jag mig fråga hur hen har tänkt kring X. Svaret kom, och det förvånade mig givetvis inte. Jag nickade och var nöjd, eftersom vi fattat samma beslut på samma grunder, vilket vi också konstaterade. I samma ögonblick som hen sa att detta ju hör till frågorna som det är bäst att diskutera försiktigt, instämde jag, för att sedan undra varför jag egentligen hade frågat. För svaret visste jag ju färdigt.

När jag kom hem väntade Brené Browns nyaste bok ”Braving the Wilderness” i postlådan. Brené är klok. Hon kommer med obekväma sanningar. Hon har forskat i skam och sårbarhet, men nu skriver hon om tillhörighet i en tid när samhället blir mer och mer polariserat. Och hon menar, förenklat, att vi i vår ”sorteringsiver” samtidigt klipper band, och att man skulle tro att eftersom vi mer och mer ”umgås lika” så skulle vi också känna mer samhörighet än någonsin, både online och offline. Men att det egentligen är tvärtom, för i samma takt som vi sorterar och klipper banden till ”olika” blir vi mer och mer ensamma. Att det i bästa fall handlar om stereotypisering, men i värsta fall de-humanisering. Och, ja… Vi vet alla var det slutar.

Jag skrev och raderade flera formuleringar om var vi befinner oss i Finland. För egentligen vet jag inte, ju, eftersom min bubbla är min. Men om vi inte passar oss står vi också där snart, ifall vi inte redan gör det. Brené har enkla råd: det första lyder ”People are hard to hate close up. Move in.” Och det är ju här det blir lite obekvämt. För hon menar att vi inte ska umgås lika, och ”vara överens om att vara oöverens” med olika, utan att vi ska ta de där diskussionerna. Inte backa, varken av hövlighet eller av rädsla. Allra minst förakt. Vi ska fråga, och vi ska lyssna för att förstå. För det vi inte vet, fyller vi i med antaganden, och det blir både fel och farligt. Vi ska söka oss till punkten där vi känner att vi är överens, för bakom allt tyckande, all ilska, så finns oftast rädsla. I rädslan är vi alla små – och behöver varandra. Vi hittar inte tillhörigheten i att dela in oss i ”oss och dem”. Vi hittar den i att inse att det är vi.

Jag smälter budskapet ännu, inte minst för att jag ju egentligen vet att hon har rätt, och för att det betyder att jag borde stiga utanför min bubbla. Ta en kaffekopp också med någon från andra sidan, om gränsen någonsin ska kunna suddas ut. Våga fråga, lyssna, och höra, hur ”de” tänker.

Våga hitta något gemensamt, våga känna tillhörighet. Tänka sig.

 

Saija Westerlund-Cook jobbar med verksamhet kring familjer och relationer på Folkhälsan.