”Sök hjälp i tid när vardagen blir övermäktig”

Sexåriga Nelly har alltid varit ett aktivt och impulsivt barn. Så aktiv har hon varit att hon numera har en integrerad specialplats i en mindre förskoleklass än den som först var tilltänkt.

Platsen fick de efter en intensiv och inte alldeles lyckad start i en vanlig grupp på ett nytt dagis. Just den starten försvårades dessutom av att mamma och pappa i samma tider slutligen separerade efter en tung, orolig och utdragen fas.

– Det blev i något skede för mycket. Jag blev deprimerad och inskriven på sjukhus. Det var en oerhört jobbig period, säger Heidi-Jessica Lahola.

I dag mår hon bättre. Bostaden i norra Helsingfors har formats för henne, dottern, hunden Joy och familjens två marsvin. Men vägen hit har inte varit rak och fortfarande är livet fragilt.

När vi ses är det en tidig söndag morgon och Nelly är hos sin pappa. Hade hon varit hemma så hade det varit svårare för mamma att finna ro att gå igenom de förvecklingar som lett dem hit, till en något så när fungerande vardag i ett lugnt och litet husbolag, som ligger skyddat i slutet av höstfärgad återvändsgränd.

Nelly är utagerande och när situationen blev för stressig tog det sig uttryck i aggressiva angrepp mot andra barn.

Mamma har några turbulenta år bakom sig.

– Nelly har alltid varit superintensiv och -aktiv. Hon är inte ett barn som sitter stilla och säger att hon har tråkigt. Om hon är uttråkad så springer hon i cirklar runt huset, längs väggarna, upp med gardiner. Hon är väldigt utagerande och när situationen i ett skede blev för stressig så tog det sig uttryck i aggressiva angrepp mot andra barn.

En kamp om sömn

Aktiviteten har också synts i olika slags sömnsvårigheter längs med vägen. Tupplurar under dagen har Nelly inte sovit sedan hon var två. Vila på dagis har inte fungerat alls.

Under en period kretsade mammas liv i stort sett helt kring att dagtid lägga själ och hjärta i sitt jobb med små dagisbarn och kvällstid vara fullständigt närvarande med en krävande dotter.

Då det var som allra värst kunde nattsömnen föregås av en flera timmar lång och ilsken kamp i sängen. Då dottern slutligen somnade, vid midnatt eller senare, var det tänkt att mamma skulle ha sin egen stund. Men med en daglig väckning klockan sex fungerade det inte. Det fanns ingen egen tid.

Sömnskulden hopade sig.

Det stormade allt mer i förhållandet med pappan. Det stormade kring Nelly, som hade svårigheter att anpassa sig på dagis.

Mammas småningom allt mer desperata försök att få hjälp, eller en diagnos åt sitt impulsiva barn, verkade drunkna i ett till synes bottenlöst systemhav.

Sedan kraschade förhållandet. Nelly reagerade med att bli aggressivt utagerande. Och slutligen kollapsade mamma.

– När man blir inskriven på sjukhus och har ett barn så kopplas barnskyddet automatiskt in. Det var min lycka att jag fick den kontakten. Nu fick jag äntligen en människa som kunde hjälpa mig att orientera i stöddjungeln, säger Heidi-Jessica Lahola.

Hjälpen var på flera plan väldigt konkret. I den ingick bland annat en stödfamilj för Nelly, där hon får vara en helg per månad.

Nystart efter lägersemester

Den viktigaste insikten efter att ha tagit varvet via botten var kanske att en förälder i tid ska erkänna när det blir för mycket. Och att hon ska söka hjälp där den finns.

Det var med den lärdomen i bagaget som Heidi-Jessica Lahola reagerade då hon i våras såg en annons för ett av Folkhälsans Familjekraft-läger flimra förbi i det sociala medieflödet.

Precis då befann sig den lilla familjen i någon form av halvkaos, där lösa bitar i vardagen sökte sin plats och mammas ork fortfarande balanserade på bristningsgränsen.

– ”Läger för utsatta familjer” stod det i annonsen, och jag tänkte why not. Vi sökte, med ett rekommendationsbrev från min chef som är insatt i vår situation, och vi fick en plats.

 Heidi-Jessica Lahola säger inte att lägersemestern i somras kom att vara avgörande för att hon i dag kan sitta och andas lugnare vid familjens lilla köksbord.

Men det hade en enorm effekt då hon och Nelly för första gången fick ta ett ordentligt avbrott i vardagen och bara satsa på att vara tillsammans. Det hade en stor betydelse att mamma fick tid att i lugn och ro ventilera sin verklighet tillsammans med andra vuxna och höra om deras problem.

– Det var helt fantastiskt. Det var en hotellsemester som vi aldrig hade upplevt förut. Inget vardagskaos, inget spring, ingen matlagning, ingen städning. Det enda vi behövde fokusera på var att vara tillsammans.

De vuxnas stunder där man i lugn och ro fick dela med sig av känslor, erfarenheter och utmaningar gav henne en ny styrka.

För det är mer sällan, säger hon, som föräldrar blottar de svåraste sakerna i vardagen.

– Vi vill så gärna visa upp de perfekta familjerna. Vi visar inte diskhögar, dammtussar eller raseriutbrotten vi får då vi är helt slut av trötthet.

Efter den här pausen upplevde Heidi-Jessica Lahola att hon och dottern fick krafter att styra vidare på bättre spår.

– Jag har kommit över den höga tröskeln jag har haft för att be om hjälp. Nu vet jag att om jag inte orkar så får och ska jag kasta bollen vidare, söka hjälp. Jag tror alla föräldrar har en inbyggd rädsla för att erkänna sin svaghet. Men jag har lärt mig av med den skammen och jag hoppas andra gör lika.

Ett halvt år senare känns vardagen mer balanserad. Pusslet är fortfarande inte enkelt, men det går framåt. Just nu väntar Heidi-Jessica Lahola på att Nelly ska få genomgå en ADHD-utredning. Med en diagnos skulle det vara enklare att få hjälp framöver.

– Och är det inte ADHD så har vi åtminstone uteslutit det alternativet.

För hon förnekar inte att livet som ensamstående med ett impulsivt barn kan var tärande. Samtidigt skulle hon inte vilja ha ett annat barn än det hon har.

– Nelly är impulsiv, men det är också roligt. Jag kan ju själv till exempel tänka att det inte är så fiffigt att koka mat på marsvinens bajs, men det är otroligt kreativt att se bajset som en matingrediens. Hon har alltid haft, och kommer säkert att ha, mycket fart. Hon tar mycket utrymme. Men det blir åtminstone aldrig tråkigt tillsammans med henne.

Text: Jeanette Björkqvist

Foto: Mikko Käkelä

Publicerad i november 2017