Sommarbarnsverksamheten in i stillsam pensionärstillvaro

– Först var det nog frågan om att stadsbarn skulle få åka ut till landet för att uppleva djur och natur, säger Britt-Helen Tuomela-Holti, sakkunnig i familjearbete på Folkhälsan.

Till en början betonades att vistelsen i lantlig miljö gjorde barnen gott. Bilden ”Carola och Christina firar Tenala-sommar” (högst upp på sidan) publicerades i HBL 19.6.1959.

På 1970-talet beskrevs verksamheten som ”ett led i den i mentalt avseende förebyggande hälsovården”. Ännu i decennieskiftet 1980­–1990-talet var verksamheten väldigt populär, minns Tuomela-Holti som då jobbade som sommarbarnsplacerare.

– I slutet av 80-talet var det ju högkonjunktur, många var tvungna att jobba mycket och dagvården för lite äldre barn var ju obefintlig. Nog fanns det säkert sommarläger då också, men jag upplever att den biten kanske har utvecklats, i dag är det fler som erbjuder olika typer av sommaraktiviteter. Och numera nappar folk hellre på sådant än att skicka sina barn hem till andra familjer, säger Tuomela-Holti.

I början av 2010-talet var det många tidigare värdfamiljer som valde att tacka nej till fortsättning av olika orsaker, och då var det svårt att hitta nya familjer i stället. Samtidigt ändrades profilen på de sökande.

– Sommarbarnsverksamheten var ursprungligen tänkt för barn från kanske femårsåldern till början av tonåren. Men så började vi ha 16–17-åringar som sökande som gärna skulle ha åkt på språkpraktik, och då uppfylldes inte längre riktigt det ursprungliga syftet. Kraven från dem som skulle vara sommarbarn blev också väldigt specifika: ”det ska vara en skärgårdsholme, det ska finnas en 10-årig flicka och en häst och det ska vara vecka 26” – det blev svårt att matcha. De värdfamiljer vi hade motsvarade kanske inte det som sommarbarnet skulle ha behövt och tvärtom.

Tuomela-Holti tänker också att samhället har ändrat: att man inte längre sådär bara tar emot främmande barn eller skickar sina egna barn till familjer som man inte känner.

– Men jag tänker också att behoven ändrar. Ta till exempel sommarlägren som Folkhälsan har, de drar jättemånga barn, och våra FamiljeKraft-läger har väldigt många sökande.

Britt-Helen Tuomela-Holti.

Sommarbarnsverksamheten är inte helt och hållet avslutad även om den minskat avsevärt. Rekordåret 1957 var sommarbarnen 150 till antalet och ännu i slutet av 1990-talet höll sig barnens antal på båda sidor om hundrastrecket, men sedan dess har nedgången varit märkbar. 2012 hade Folkhälsan 34 barn placerade i 25 värdfamiljer; fyra år senare, 2016 var antalet 14 barn i 9 värdfamiljer.

– När man har fått en bra kontakt och barnen synkar fint ihop med familjen så brukar det ofta rulla på i rätt många år. Vi har några sådana familjer och sommarbarn kvar. Men 2017 var första året som vi inte aktivt marknadsförde den här verksamheten. Jag tänker så här: sommarbarnsverksamheten pågick aktivt i 63 år och nu har den gått in i en mer stillsam pensionärstillvaro.

Om behovet börjar öka igen ser Tuomela-Holti inte alls att det vore omöjligt eller svårt att ta upp verksamheten igen.

– Skulle det bli så att 30 familjer plötsligt hör av sig och säger att jo, vi skulle absolut vilja ha det här – då kör vi ju igång igen. Det är inga svåra saker.

Läs mer om Folkhälsans sommaraktiviteter och FamiljeKraft-läger.

Text: Mira Honkavaara
Foto: Folkhälsans arkiv

Som källa har även Sommarbarnsboken av Clara Henriksdotter (Folkhälsan, 2014) använts.