Jobbet som babysiminstruktör är både givande och flexibelt, och nu under hösten ordnar Folkhälsan kurser för nya instruktörer i Nyland och Österbotten.
Folkhälsans har omkring 90 utbildade instruktörer, och en av dem är fysioterapeuten Meg Silander. Hon uppskattar särskilt stödet av kollegerna, och njuter att se hur familjerna gläds och trivs tillsammans.
Meg Silander har jobbat som babysiminstruktör i två år nu. Beslutet att gå Folkhälsans utbildning var lite av en lyckosam slump, men det har hon inte ångrat en sekund.
– Det känns aldrig tungt att komma till babysimmet. När man är i bassängen och ser alla de glada barnen och hur snabbt de lär sig finns det alltid en orsak att le. Det är familjens gemensamma lekstund och här finns det inte utrymme för några distraherande telefoner, så alla är närvarande till hundra procent.
Folkhälsan har över 35 års erfarenhet av att utbilda och ordna kurser inom babysim. Våra babysiminstruktörer får också regelbunden fortbildning och träffas kontinuerligt med sina kolleger. Just stödet av de andra instruktörerna är något som Meg Silander uppskattar.
– Jag har alltid en kollega med mig i bassängen, och de gemensamma träffarna ett par gånger om året fungerar jättebra. Då repeterar vi viktiga kunskaper såsom livräddning, och samtidigt kan vi diskutera olika frågor som dykt upp, utbyta tips och inspireras av varandra. Man blir inte ensam.
För tillfället finns det babysimgrupper i 13 bassänger runtom i Svenskfinland. Meg Silander har ett heltidsjobb som fysioterapeut, men de flexibla arbetsturerna gjorde det enkelt att kombinera med babysimmet.
– Varje simtur är bara en halvtimme så man hinner med flera grupper redan på ett par timmar. Jag har mina grupper på lördagar, men vi planerar in redan ett halvår på förhand med kollegerna, så jag är inte bunden varje helg. Utbildningarna är också över veckoslut så det går lätt att kombinera med jobb eller studier.
Babysim utvecklar barnet både motoriskt, sensoriskt och socialt. Allt görs stegvis och på barnets villkor, så att ingenting sker överraskande.
– Först lär sig de vuxna hur man bäst håller barnet i vattnet. Barnen lär sig ofta jättesnabbt att de har armar och ben att plaska med. Motoriskt utvecklar de också sin bålstabilitet, nacken stärks, det blir lättare att hålla huvudet uppe och de får bättre kroppskännedom. Vattnet stimulerar också barnets sensorik när de känner hur det strömmar längs kroppen, säger Meg Silander.
Riktigt små barn har fortfarande kvar en reflex som gör att luftvägarna sväller och struplocket stängs då deras ansikte kommer i kontakt med vatten. Därför kan de lära sig dyka, och föräldrarna vill ofta veta när deras baby kommer att få lära sig det i babysimmet. Silander poängterar ändå att det viktigaste inte är dykningen, utan att barnet bekantar sig med vattnet och känner sig trygg i bassängen med sina föräldrar.
– Det är barnet som visar vad som är okej och det får ta tid. Till exempel dykningen delas upp i steg. Vi börjar med att den vuxna häller vatten med en kanna eller hink i en stråle framför babyns ansikte, så att babyn kan titta på och ta i det. Sedan går man stegvis vidare, och viktigt är också att vi hela tiden berättar för barnet vad som kommer att hända – ingenting kommer hux flux.
I övrigt är det mycket sång, ramsor, plask och lek, och man sjunger till exempel alltid samma låt i början och slutet av simmet, så att barnen känner igen när simmet börjar och slutar. Rutinerna gör också att simmet känns bekant från gång till gång, vilket kan vara viktigt särskilt för de mer reserverade barnen. Enligt Meg Silander har alla de barn hon simmat med vant sig vid vattnet och börjat trivas i bassängen. Vissa saker verkar vara mer skrämmande för föräldrarna än barnen.
– Det är jättefint att se att också föräldrar som är rädda för vatten vågar komma med. De har bestämt att de inte vill överföra sin rädsla på barnet, och man ser hur de övervinner den i babysimmet.
Text: Nanette Forsström
Foto: Nina Ahtola
