– Mitt första barn, Tristan, föddes 4.8.2013. Jag hade inte så mycket tankar på amning innan han föddes, mest det samma som med förlossningen: det går som det går. Jag tacklar situationer an efter, utan att ha några bestämda planer på hur allting borde eller skall gå. Förlossningen gick bra och snabbt, han föddes ungefär nio timmar efter att värkarna blivit regelbundna, sjukhuset räknar med sex timmar. Amningen var tyngst under det första dygnet, det fanns så mycket jag skulle lära mig. Vid två tillfällen fick vi ge lite ersättning till vår baby. Han kunde amma fem till sex timmar i sträck utan bli nöjd på natten, men efter det fick vi till det båda två och väl hemma fungerade det bra.
– Jag helammade i lite över tre månader, sen vägrade Tristan plötsligt ta bröstet. Vi hade modersmjölksersättning hemma för säkerhets skull, som vi blivit tillrådda redan under graviditeten. Vi gav lite för att lugna ner honom och sen kunde han ta bröstet igen. Men det blev inte bättre under månaden som gick, han ville bara amma på kvällen, natten och morgonen när han var lite sömnig, annars vägrade han att ta bröstet. Vi provade allt, hud mot hud, flaska först och sen bröst och en massa annat, men accepterade till slut att han inte vill amma mer. Under hela den processen vägrade jag känna mig bortkörd eller oduglig. Jag vägrade tänka negativa tankar om att jag är en dålig mamma som inte kan amma mitt barn eller. Det fick bli som det blev. Det viktigaste var ju att vår baby fick mat.
Vi ammar så länge det känns bra för oss båda, om det sen är en månad eller ett år spelar ingen roll.
– Det fina med flaskmatning var att också Linus nu kunde delta i matningen av sin baby, och det var fint att se dem tillsammans vid matstunder. Jag själv fick lite avlastning. Jag pumpade bröstmjölk kanske en månad. Sen kom det så lite mjölk att jag slutade med det när Tristan var cirka fem månader. Det blev ett dubbelt jobb att både pumpa och sen ännu mata med flaska, jag hann knappt med någonting annat. Det var svårt nog att vara förstagångsförälder som det var, utan de här ytterliga stressmomenten.
– Tristan ville snutta vid bröstet jämt och ständigt, ibland 45 minuter i ett streck och sen ha paus på kanske 30 minuter för att vilja snutta igen. Det var psykiskt väldigt tungt när det gjorde oss fastnaglade i soffan den först månaden. Ofta spydde han upp en del mjölk så vi gissade att han enbart hade ett stort sugbehov. När han var cirka fem veckor gammal gav ni napp till honom. Då blev han nöjdare och kunde somna själv i vagn eller i soffan bredvid mig.
– Jag helammade i lite över tre månader, sen vägrade Tristan plötsligt ta bröstet. Vi hade modersmjölksersättning hemma för säkerhets skull, som vi blivit tillrådda redan under graviditeten. Vi gav lite för att lugna ner honom och sen kunde han ta bröstet igen. Men det blev inte bättre under månaden som gick, han ville bara amma på kvällen, natten och morgonen när han var lite sömnig, annars vägrade han att ta bröstet. Vi provade allt, hud mot hud, flaska först och sen bröst och en massa annat, men accepterade till slut att han inte vill amma mer.
Det kanske är därför jag trivs ännu bättre med amningen den här gången, jag är inte så ensam och det blir inte en så stor grej av det.
– Under hela den processen vägrade jag känna mig bortkörd eller oduglig. Jag vägrade tänka negativa tankar om att jag är en dålig mamma som inte kan amma mitt barn eller. Det fick bli som det blev. Det viktigaste var ju att vår baby fick mat. Det fina med flaskmatning var att också Linus nu kunde delta i matningen av sin baby, och det var fint att se dem tillsammans vid matstunder. Jag själv fick lite avlastning. Jag pumpade bröstmjölk kanske en månad. Sen kom det så lite mjölk att jag slutade med det när Tristan var cirka fem månader. Det blev ett dubbelt jobb att både pumpa och sen ännu mata med flaska, jag hann knappt med någonting annat. Det var svårt nog att vara förstagångsförälder som det var, utan de här ytterliga stressmomenten.
– Jag tycker att det råder en enorm amningshets och att man klankar ner på mammor/föräldrar som flaskmatar sitt barn. Jag tycker verkligen det är upp till föräldrarna själva att bestämma hur de gör. Man kan ju inte veta vad som ligger bakom en enskild förälders beslut att amma eller flaskmata. Det viktigaste är faktiskt att barnet får mat och närhet och kärlek. Jag håller inte med om att man inte skulle kunna knyta an till sin baby om man inte ammar, lika mysigt om inte mysigare har vi haft när vi flaskmatat.
Om tvååringen då springer omkring i butiken får jag helt enkelt amma och handla mat samtidigt som jag håller reda på storebror.
– Vi fick råd om och hjälp med amningen via mödra- och barnrådgivningen där vi hade samma hälsovårdare under graviditet och efter. Hon tyckte vi gjorde helt rätt som vi gjorde. Vi tyckte alla att det var bättre att helt flaskmata än att kämpa i månader med en amning som gjorde att både jag och babyn blev stressade.
– Detsamma gäller med vår nya baby, vi ammar så länge det känns bra för oss båda, om det sen är en månad eller ett år spelar ingen roll.
– Min andra son föddes två veckor tidigare än beräknat, men allt gick bra och snabbt. Redan andra dagen på BB steg mjölken och före vi fick åka hem hade han ökat i vikt väldigt bra. De två första veckorna kändes ändå tunga med för lite sömn och en helt ny vardag att anpassa sig till, för hela familjen.
– Amningen har fungerat bra, babyn har haft bra sugteknik från start och är väldigt matglad. Han äter ofta men inte så länge, vilket är annorlunda från förra gången då jag ammade ofta och väldigt länge. Jag känner mig mycket säkrare och bekvämare den här gången och kan till exempel hitta bekväma amningsställningar snabbare, när allt det andra med babyskötsel inte är så nytt. Storebror har anpassat sig bra till den nya familjemedlemmen och har varit väldigt lugn och medgörlig medan jag ammar, vi läser böcker, kollar på film eller sitter på golvet i hans rum och leker. Det kanske är därför jag trivs ännu bättre med amningen den här gången, jag är inte så ensam och det blir inte en så stor grej av det. Dessutom har jag lärt mig att också göra en del hushållssysslor samtidigt som jag ammar, vilket ju underlättar.
– Jag är också mer avslappnad med att amma bland andra, i butiker, på kaféer och så vidare. Det finns liksom inga andra alternativ när jag är med båda barnen till exempel i butiken. Om babyn är hungrig skall han ha mat nu och inte om en stund. Om tvååringen då springer omkring i butiken får jag helt enkelt amma och handla mat samtidigt som jag håller reda på storebror. Man lär sig helt enkelt multitasking.
– Det som jag skulle ha behövt veta förra gången var att dricka mycket, både vatten och juicer, och att till kvällen äta mer och gärna lite fetare som till exempel turkisk yoghurt, kakao och smörgås med ost. Då blir mjölken enligt mig fetare och då håller sig babyn mättare under natten och behöver inte äta konstant. Så fungerar det för oss i alla fall. Det jag vill nu är att amningen fungerar minst sex månader. Antagligen kommer amningen att fungera längre, för babyn vägrar ta annat än bröst, varken napp eller sked.
Veronica, Linus, Arn och storabror Tristan
Foto: Laura Mendelin
Den här veckan firas amningsveckan. Amning är en naturlig del av den ammande familjens vardag. Amning ska få synas överallt där mamman och babyn rör sig. För att det ska kännas bra behövs amningsfred. Har du upplevt amningsfred? Dela gärna en bild då du och ditt barn känt amningsfred med #amningsfred #imetysrauha
Amning berör oss alla och du kan också hjälpa till att sprida amningsfred. Fler amningsberättelser kan du läsa på webbplatsen Amningsfred.
