Ett företag som säljer mensskydd har startat en kampanj för att bryta tabun om att tala om mens bland idrottare. Med sin slogan ”Murretaan urheilun menkkatabu yhdessä” (ungefär ”Tillsammans bryter vi idrottens menstabu”) erbjuder företaget idrottsgrupper och -lag möjligheten att delta i kampanjen och vinna 1000 euro. Behövs verkligen en sådan här kampanj år 2018? Jo, det tycker jag och jag ska försöka förklara varför.
Hittills har mens varit något vi helst pratar om i enrum kvinnor emellan. Ett och annat blogginlägg om mensens påverkan på en enskild idrottares prestation har dykt upp, liksom elitidrottande kvinnor som tagit mens på tal i intervjuer i samband med tävlingar. Ändå har diskussionen om mensens inverkan på idrott och fysisk aktivitet inte fått särskilt stor genomslagskraft. För många är det fortsättningsvis stort tabu att lyfta fram saken.
Det behöver inte vara svårare än att idrottaren via ett sms meddelar sin tränare när hon får mens.
Vad innebär det då i praktiken att mens för många känns svårt att prata om? För många tränares del kan det vara ett samtalsämne som man helt enkelt inte tar upp med sina kvinnliga adepter. Som manlig tränare till kvinnliga idrottare kan det upplevas som otillåtet att prata om allt från mens till kost och sociala relationer. För en idrottande flicka eller kvinna kan det kännas pinsamt att nämna menssmärtor som en orsak till att man inte dyker upp på träning. Ju mer man känner sig begränsad att prata om saker som påverkar ens idrottande, desto svårare blir det att hitta lösningar och en modell som fungerar.
Genom att normalisera diskussionen kring mens kunde vardagen underlättas för både kvinnor och män. Det behöver inte vara svårare än att idrottaren via ett sms meddelar sin tränare när hon får mens, eller att tränare och idrottare diskuterar på vilket sätt mensen påverkar idrottaren. För det varierar hur mycket kvinnor upplever att mensen hindrar dem i vardagen. För en del är det inget hinder alls, medan det för andra kan kännas omöjligt att röra på sig på grund av smärtor, illamående och orkeslöshet.
Det handlar förstås inte bara om mensen i sig, utan också om menstruationscykelns påverkan på hur bra träningsupplägget fungerar. Här kommer forskningen in i bilden. Förutom att våga prata om det faktum att mensen kan påverka idrottaren, behövs kunskap om hur träningen kan optimeras utifrån menstruationscykeln. Hittills kan forskningen om kvinnor, mens och fysisk aktivitet sägas vara i startgroparna, åtminstone jämfört med all den forskning som bedrivits kring idrottare och fysisk prestation. Forskning kring fysisk prestation har ofta skett med män som försökspersoner, eller en blandning av kvinnor och män, men sällan med enbart kvinnor i fokus. Forskning med kvinnor som testgrupp handlar oftare om skador och ätstörningar, än om hur man kan träna optimalt utifrån ens fysiska förutsättningar. Läs till exempel avhandlingen ”Idrottsforskning på kvinnor och män – En diskursanalys av genus kring avrapporteringen i en skandinavisk tidskrift” av Emma Stenberg.
Om en elitidrottare som står framför tv-kameran inte nämner mensen som ett skäl till att tävlingen gick snett, behöver det inte bero på att hon inte vågar prata om mens. Det kan i stället handla om att idrottaren inte vill bli beskylld för bortförklaringar. På samma sätt kan idrottaren välja att inte berätta om förkylning eller skadekänningar som orsak till att tävlingen misslyckats. Där har vi en helt annan nöt att knäcka, nämligen publikens förståelse för att idrott kräver att allt fungerar just den tävlingsdagen. Det finns många saker som kan bromsa idrottaren trots goda förberedelser. En vettig förklaring ska inte behöva ses som bortförklaring.
Vem som helst ska kunna nämna mens utan att rodna och mötas av konstiga blickar.
Trots att det är bra att föra mensen på tal, ska idrottande kvinnor inte i tid och otid känna sig tvungna att lyfta fram de problem som mensen kan ställa till med. Det viktiga är att flickor och kvinnor, tränare och ledare inom idrott – oberoende kön – otvunget och utan skam eller nervositet ska kunna tala om mensens inverkan på idrottarens prestation. Det handlar om en trygghet för både idrottare och tränare att veta hur träningen kan påverkas, när det lönar sig att dra ner på tempot och hur träningsupplägget ska se ut. Ju tidigare det känns okej att prata om mens i idrottssammanhang, desto enklare är det med tanke på framtiden.
Även om det mest väsentliga enligt mig är att tränare och idrottare ska kunna prata om mensens inverkan på träning, humör och prestation, är det ändå en bra början att öppna upp diskussionen i media, till exempel genom en reklamkampanj. För att tabun ska försvinna även i vardagen, är det avgörande att ämnet blir bekant för den stora massan oberoende kön. Vem som helst ska kunna nämna mens utan att rodna och mötas av konstiga blickar.
