När allt är som vanligt går en stor del av Folkhälsans verksamhet ut på att hjälpa folk att mötas: på familjecaféer, i simskolor, i gruppverksamhet för seniorer, i lokalföreningars styrelser. Vi har på goda grunder definierat den ökande ensamheten i samhället som en av vår tids stora utmaningar och gör vad vi kan för att etablera och stärka kontakter mellan människor.
Just nu är inget som vanligt. För att hantera spridningen av coronaviruset har de finländska myndigheterna uppmanat befolkningen att kraftigt minska på sina sociala kontakter. Stora folksamlingar med över 500 deltagare har förbjudits. Det är en kraftig rekommendation att minimera också andra organiserade hobby- och fritidsaktiviteter.
Folkhälsan har agerat i linje med rekommendationerna och ställt in all gruppverksamhet, i det här skedet fram till mitten av april. Det är ett märkligt läge för en organisation som – när allt är som vanligt – arbetar för att stärka den sociala gemenskapen.
Åtgärderna finns till för att sakta ner smittspridningen. På det sättet hoppas man kunna skydda de svaga i samhället och hålla uppe hälsovårdens kapacitet att hantera epidemin. Inom Folkhälsans egen organisation har vi ett särskilt ansvar för personer i heldygnsvård och för boende i våra Folkhälsanhus. Vi måste se till att människor vi har ansvar för inte utsätts för onödiga risker och att vårdpersonalen har förutsättningar för att göra sitt jobb.
På ett teoretiskt plan är det lätt att omfatta tanken om att samhällsnyttan kräver att vi för en tid avstår från sådant som är viktigt för oss själva. De konkreta beslut som krävs kan däremot svida ordentligt. Själv kunde jag förhålla mig rationellt till de rese- och mötesrestriktioner som min arbetsgivare införde och till att som beslutsfattare ge grönt ljus för att begränsa Folkhälsans verksamhet. Men när jag stod inför att ställa in mitt födelsedagsfirande som var planerat till den här veckan fick jag kämpa mot tårarna.
Ingen av oss är en superhjälte när omsorgen om det allmänna bästa begränsar våra kontakter med familj och vänner, hotar vår utkomst eller riskerar utsätta oss för faror. Den gemensamma utmaningen för oss alla under de kommande veckorna och månaderna är att fortsätta bidra till det allmänna bästa, trots att vi är oroliga, trötta och besvikna.
Det allra största samhällsansvaret i epidemitider vilar på de yrkesgrupper som sköter sitt arbete ansikte mot ansikte med andra människor och inte har valet att ställa in verksamhet eller jobba hemifrån. Jag vill för min egen del tacka Folkhälsans personal inom vård, omsorg och utbildning för det viktiga arbete ni utför i en tid av samhällsoro. Jag vill också uttrycka mitt stöd för Folkhälsans operativa ledning som under den närmaste tiden kommer att stå inför många snabba och svåra avgöranden när det gäller verksamheten, ekonomin och personalen.
Låt oss inte heller glömma att vi för bara en knapp vecka sedan definierade ensamheten som ett av samtidens största samhällsproblem. När regelbundna verksamheter håller paus och när det införs besöksförbud på vårdinrättningar, förlorar många sin fasta punkt i tillvaron. Vi behöver tillsammans fundera på hur vi ser till att den påtvingande tillfälliga sociala distanseringen inte får ödesdigra följder för de grupper som redan lever på en begränsad radie. Kom ihåg att begränsad fysisk kontakt inte behöver betyda begränsad känslomässig kontakt. Vi kan ringa, skriva och visa att vi bryr oss om våra medmänniskor också på avstånd.
Siv Sandberg
Styrelseordförande för Samfundet Folkhälsan
Här kan du läsa om hur coronviruset påverkar Folkhälsans verksamhet.
