Barnkonventionens dag uppmärksammas varje år den 20 november. För 32 år sedan antogs FN:s konvention om barnets rättigheter. Folkhälsans pedagoger berättar hur den syns i vardagen, året om.
Läs mer om Folkhälsans daghem härPå Folkhälsans daghem Kastanjen i Åbo är barnkonventionen fysiskt närvarande i vardagen. På väggen hänger den nämligen i affischformat, som en återkommande påminnelse om barns rättigheter. Enhetschef Paula Forsblom-Sinisalo är välbekant med innehållet och brukar titta på den med jämna mellanrum när hon går förbi.
– Jag kan inte räkna upp alla 45 artiklar utantill, men när jag väl tittar på den så tycker jag att vi bottnar i så gott som hela listan. Samtliga punkter är trots allt en naturlig del av Folkhälsans högklassiga småbarnspedagogik.
Forsblom-Sinisalo vill särskilt lyfta fram delaktigheten som en hjärtefråga på Kastanjen.
– Att barnet är delaktigt i vår verksamhet, det ser jag som det allra viktigast här på vårt daghem. Vi pratar inte över barnen eller om barnen, utan vi pratar med barnen. Vi bekräftar dem och visar att deras tankar och åsikter är viktiga.
En stenkast bort i samma stad är Oscar Maukkonen ansvarig eftiskoordinator på Folkhälsans eftis vid Cygnaeus skola. Han ser också delaktigheten som en viktig del av eftisvardagen.
– Barnen ska vara med i beslutsfattandet. De är med och ger förslag på aktiviteter och idéer. Och så verkställer vi efter vad vi har behov av och intresse för. Oavsett om det gäller lekar i gymnastiksalen eller vilken film vi ska se på filmkvällen. Alla ska ha en chans att påverka och göra sin röst hörd, säger Maukkonen.
– Det är ju för barnen vi är här. Då är också deras perspektiv viktigt.
Oscar Maukkonen har sju år bakom sig inom eftisverksamheten i Åbo, medan Paula Forsblom-Sinisalo har jobbat på Kastanjen sedan 2002. Klar från skolan blev hon redan i slutet av 80-talet.
– Under de här åren som jag har jobbat inom småbarnspedagogiken har mycket förändrats. Mest synligt har det blivit mellan individen versus gruppen. Förr såg man bara på gruppen som helhet, nu har individen och barnperspektivet kommit i fokus.
– Alla gör inte längre samma sak i stora grupper, utan smågruppsarbete har tydligare kommit in i verksamheten. Vi utgår inte längre från läraren, utan från barnet.
I en pedagogik som utgår från ett starkt barnperspektiv poängterar hon också vikten av att ta barnet på allvar.
– Många gånger när ett litet barn säger något så skrattar vi och tycker att det är gulligt. Men barn säger inte viktiga saker till oss vuxna för att de är “små och gulliga”, utan för att de menar det de säger och tycker det är viktigt. Det måste vi vuxna ta på allvar och inte skratta bort.
Både Maukkonen och Forsblom-Sinisalo poängterar att diskussioner om barns rättigheter ofta kommer på tal i vardagen. Vad har man rätt att göra, vad får man inte göra.
– Det här är en naturlig del av småbarnspedagogiken. Men det brukar jag alltid understryka: För att alla ska få lika behöver vissa lite mera. Millimeterrättvisa är inte den enda rättvisan. Vi är alla individer med olika behov. På dagis är det lite enklare att se i och med att 3-åringar och 5-åringar ibland befinner sig i samma grupp, säger Forsblom-Sinisalo.
– Och med rättigheter kommer alltid skyldigheter. Det är viktigt att förstå.
Maukkonen instämmer.
– Vi brukar säga att alla har rätt att delta i varje lek. Men då har man också en skyldighet att hålla reglerna. Rättigheter och skyldigheter går hand i hand.
I eftisverksamheten anser Maukkonen att artikel 31 “Barn har rätt till lek, vila och fritid” är den mest väsentliga.
– Efter skoldagen har alla barn olika ork och lust. Eftis är en plats där barnet ska få vila eller leka. Ibland är vi tröttare och vill ha lite lugnare aktiviteter. Då har jag till exempel dragit yogapass eller så har vi vilat i hängmattorna tillsammans.
– Alla får komma hit och hitta aktiviteter efter sin egen förmåga. Här finns någonting för alla och det måste vi acceptera. Alla är olika och har olika förutsättningar.
Här kan du läsa en förkortad version av FN:s barnkonvention.
