Hälsosystrarnas kamp mot tuberkulosen

Det nyss självständiga Finland hade vid den här tiden inget fungerande social- och hälsovårdssystem och befolkningen i stora drag hade mycket dålig kunskap om smittspridning. Medellivslängden 1911–1920 var 43 år för män och 49 för kvinnor. Spädbarnsdödligheten var stor, ungefär vart femte barn dog innan det hann fylla ett år. Människors kost, hygien och boendeförhållanden var betydligt sämre på den här tiden och många led av bristsjukdomar till följd av dålig kost och för lite solljus. Tuberkulosen, som främst drabbade spädbarn och personer med skört immunförsvar, hade inga svårigheter att sprida sig och angrep också unga arbetsföra personer.

Tuberkulos hör till mänsklighetens äldsta kända sjukdomar och i Norden finns den beskriven från vikingatiden framåt. Under 1800-talet bredde sig tuberkulosen ut sig från städerna i södra Finland och tilltog också på landsbygden. Under 1920–30-talet dog varje år mellan 7 000 och 8 000 personer i tuberkulos i Finland som på den tiden hade en betydligt mindre befolkning.

På den här tiden saknades mediciner eller vaccin mot tuberkulos. På 20-talet såg många ännu väldigt svartvitt på sjukdom och hade svårt med tanken att sjukdom kan förebyggas. Många såg sjukdom som ett straff från gud, andra trodde på trolldom. Tuberkulosen som också spreds genom droppsmitta, smittar i själva verket inte lika snabbt som coronaviruset, men vetskapen om att man kunde skydda sig var liten. Därför blev upplysning om smittspridning och förebyggande en viktig uppgift i vårt land.

En informationsskrift om hur tuberkulosen smittar och hur man kunde skydda sig som delades ut av Folkhälsans hälsosystrar på 20-talet. Foto: Folkhälsans arkiv

– Här ser vi klara likheter till hur läget är i dag med information om hur man skyddar sig mot coronaviruset. Man började upplysa folk om hur tuberkulosen spreds genom bakterier som var luftburna. Föreningsanslutna sjuk- och hälsosystrar åkte runt för att informera om hygien och renhållning, hur man skulle hosta, snyta sig rätt och inte spotta omkring sig. Bland annat tidskriften Terveydenhoitolehti, som utgavs av läkaresällskapet Duodecim, spred också viktig hälsoupplysning till allmänheten, säger sociologen och forskaren Mikko Jauho som doktorerat vid Helsingfors universitet om den dåtida kampen mot tuberkulos.

Samma sorts information upprepas fortfarande i dag, på skyltar, i högtalare och i medier. Skillnaden är att det också är lättare för skeptiker att få synlighet via nätet och sociala medier.

Hälsosystrar i främsta ledet

Upplysningskampanjen drevs i huvudsak av Föreningen för tuberkulosens bekämpande som grundades 1907 och organiserade sig i tuberkulosdistrikt och tuberkulosbyråer. Hit anslöt sig hälso- och sjukvårdspersonal och det bildades lokala föreningar runt om i landet. Men också andra föreningar anslöt sig till kampen, däribland Folkhälsan på svenskt håll.

Folkhälsans första och ledande hälsosyster Rachel Edgren (1893-1957) var var barnmorska och sjukskötare och hemma från en läkarfamilj i Nyslott. Foto: Folkhälsans arkiv

Efter självständigheten 1918 grundades många föreningar och organisationer i vårt unga land. Samfundet Folkhälsan grundades 1921 tack vare många donationer för att arbeta för folkhälsans främjande på svenskt håll i Finland. Grundaren, professor Ossian Schauman, inspirerades av ett tyskt koncept och ville etablera ett nätverk av så kallade hälsosystrar som stationerades ute på fältet för att upplysa om hälsa och sjukdom. Folkhälsans styrelse, bestående av akademiker, anställde först barnmorskan och sjukskötaren Rachel Edgren som blev Folkhälsans första och ledande hälsosyster, en då ny yrkesbenämning i vårt land. Edgren, som visat prov på stor uthållighet då hon jobbat som länsbarnmorska i stränga förhållanden i Petsamo, stationerades i Vasa. Därifrån gjorde hon många och långa resor ut i de österbottniska bygderna, höll föreläsningar och gjorde hembesök. Därefter anställdes den biträdande hälsosystern Martha Öhqvist för att jobba i Esbo. Rachel Edgren som såg de verkliga behoven utbildade snabbt fler hälsosystrar och 1924 hade Folkhälsan redan sju systrar i tjänst på olika orter. Hälsosystrarna tog sig runt till fots, med cykel, sparkstötting, på skidor eller med båt när de gjorde hembesök i stugorna och ordnade upplysningsträffar i olika samlingslokaler.

Deras arbete handlade om att tala med människor om hälsa, upplysa dem om att det gick att skydda sig mot sjukdomen, förklara och lära människor hur de kunde stärka sin egen motståndskraft genom att vädra, hålla rent i hemmen, sköta hygienen, äta mångsidigt och se till att få solljus och försöka isolera de insjuknade eller ens flytta dem i en skild säng, kanske bakom en skärm. Till stor del handlade det om att förbättra boendemiljöerna. De trångbodda hemmen utan rinnande vatten gjorde att smittan lätt spred sig. Det bodde många personer i små stugor eller rum, många delade säng och det saknades rinnande vatten och toaletter. Det var svårt att vädra, eftersom gångjärn var dyra och man därför ofta spikade för fönsterluckorna med brädor.

Brev som hälsosystrarna ute på fältet skickade till professor Ossian Schauman vittnar om att det inte alla gånger var ett lätt jobb att oanmäld dyka upp i folks hem med goda råd. Det krävdes diplomati.

Hälsosyster Martha Öhqvist beskriver uppdraget så här: ”För att inte bli misstänkt för att vara något slags kritisk inspektris och ”få se dörren från yttre sidan” som kamraterna hade spått mig, försökte jag ge varje hembesök en glad och munter prägel, försiktigt höra mig för om de möjligen hade några bekymmer och behövde hjälp vid sjukdom.”

Rachel Edgren beskriver arbetet ute på fältet så här i ett brev till Ossian Schauman daterat 6.12.1921: "Tack för brevet. Mitt svar har dröjt. Jag har ock nu en vecka varit ute på öarna Replot och Björkö. Då jag for var det ännu ej slädföre, sparkade jag fram och åter, det känns nog i benen efteråt. Besökte ej allenast kyrkobyn utan ock Vallgrund, Brändövik och Björkö. En natt såg jag på "veipan" med "långullfällen" som täcke. Den seden är nog allt annat än hygienisk. --- I söndag blir det möjligt för mig att åka ut till Bergö. Därmed har jag besökt alla områden i denna mellersta krets."

Samfundet Folkhälsan köpte också en filmapparat och en tysk upplysningsfilm om tuberkulosen som hälsosystrarna visade runt om i Svenskfinland och kompletterade med ett föredrag. Filmvisningarna drog mycket folk – många hade aldrig sett film förr.

År 1931 då staten tog över utbildningen av hälsosystrar hade Folkhälsan redan hunnit utbilda 50 hälsosystrar som jobbade för organisationen. Flera av hälsosystrarna arbetade också som tuberkulossköterskor i kommunerna.

 

Syster Rachel Edgren och doktor L.J. Lindström (till höger) under en tuberkulosundersökning i Replot socken år 1925. Foto: Folkhälsans arkiv

Från en skärmbildstagning i Rökiö i Vörå 1944. Vid bordet sitter hälsosyster Selma Fogel. I kampen mot tuberkulos var skärmbildsfotograferingar viktiga. Massundersökningar genomfördes på många håll i landet för att upptäcka nyligen smittade och symtomfria och på så sätt bromsa smittspridningen. Foto: Folkhälsans arkiv

Hälsosystrarna samlades till möte i Finska Hushållningssällskapets anrika plenisal på Tavastgatan 28 i Åbo i mars 1927. Värd för mötet var Föreningen Folkhälsan i Åboland. Foto: Folkhälsans arkiv

 Ledande hälsosyster Rachel Edgren omgiven av hälsosystrar. Foto: Folkhälsans arkiv

Massvaccineringarna dröjde

Fram tills 40-talet var vila, frisk luft och hälsosam kost på för ändamålet byggda sanatorier den enda behandlingen mot sjukdomen i Finland.

Tuberkulosvaccinet som framställdes av de franska bakteriologerna Albert Calmette och Camille Guérin gavs för första gången en människa, en bebis i Paris, år 1921, samma år som Folkhälsan grundades. Men effekten av deras BCG-vaccin debatterades länge innan det konstaterades vara effektivt. Spridningen av vaccinet stannade också upp på grund av andra världskriget. Det skulle dock ta ytterligare 20 år, till 1941, innan man började massvaccinera mot tuberkulos i Finland – och då vaccinerades främst spädbarn och rekryter som ryckte in i armén.

Helsingfors stads tuberkulossjukhus, numera Dals sjukhus. Foto: Hugo Sundström//Helsingfors stadsmuseum

Frisk luft och hälsosam kost var det viktiga i sanatorievården. Också barnpatienterna fick ligga utomhus i den friska luften, här vid Helsingfors stads tuberkulossjukhus, numera Dals sjukhus. Foto: Anton Rönnberg/Helsingfors stadsmuseum

Damernas liggbalkong vid Helsingfors stads tuberkulossjukhus. Foto: Anton Rönnberg/Helsingfors stadsmuseum

De första tuberkulossanatorierna byggdes i början av 1900-talet på initiativ av Duodecim och Finska läkaresällskapet, men det var få förunnat att få en av de då sällsynta sanatorieplatserna. Först när lagen om statsstöd för byggande av sanatorier trädde i kraft 1930 blev det fart på verksamheten. Sanatorierna som byggdes runt om i landet placerades i regel utanför bebyggelse, gärna omgivna av tallskog vilket man förmodade kunde ha en positiv effekt på tillfrisknandet. Sanatorierna i Östanlid och Mjölbolsta, som byggdes i Jakobstad respektive Karis, visar båda exempel på det här tankesättet. Båda byggnaderna har sedermera övergått i Folkhälsans ägo, även om Mjölbolsta såldes 2016.

Folkhälsobåtar och hälsofester

Återuppbyggnaden efter kriget satte sin prägel på 1940-talet och då stiftades också många nya lagar om social- och hälsovård. Kommunerna tog över det ansvar som många social- och hälsovårdsorganisationer hade åtagit sig, såsom hälsosysterverksamheten, barn- och mödrarådgivningen och hälsovården i folkskolorna. Genom en ny tuberkuloslag som stiftades 1948 överfördes också tuberkulosvården på kommunerna. På 40-talet började man använda antibiotika mot tuberkulos vilket fungerade effektivt. Under 1940-talet hade Finland betydligt mer tuberkulos än de övriga nordiska länderna, även om antalet dödsfall minskat rejält jämfört med tidigare. Effektiva masscreeningar genom skärmbildsfotograferingar av lungor ordnades i hela landet, och Folkhälsan tog ansvar för dessa i vissa kommuner. I början av 50-talet såg statistiken mycket bättre ut på fastlandet men i skärgården fanns det fortfarande en hel del fall på grund av isoleringen och de dåliga förbindelserna till fastlandet.

Äldre skärgårdsbor kommer säkert ihåg Folkhälsans båtar m/s Gullkronan och m/s Lyckoslanten som i drygt tjugo år, mellan 1948 och 1970, åkte runt i skärgården med läkare, hälsosyster och skärmbildsfotograf ombord. Gullkronan var försedd med tung utrustning som tandläkar- och och röntgenutrustning. Mellan åren 1943 och 1974 utförde Folkhälsan ungefär 1 250 000 skärmbildsfotograferingar, av dem 92 000 ombord på Gullkronan. I de hamnar där båtarna lade till ordnades också populära hälsofester med musik, dans och filmförevisning med röntgenbilder av människokroppen. Många skärgårdsbor fick under dessa fester titta på film med rörlig bild för första gången med hjälp av aggregat då det saknades elektricitet.

Tuberkulosen i dag

Sedan 2006 ges BCG-vaccinet mot tuberkulos endast åt spädbarn i riskzonen. Hit räknas bland annat sådana som fötts eller kommer att vistas en längre tid i länder med tuberkulosförekomst eller har kontakt med personer som vistats i sådana länder. Även om tuberkulossituationen i Finland är under kontroll är tuberkulosen globalt sett fortfarande en av världens mest smittsamma dödliga sjukdomar.

Globalt insjuknar 10 miljoner människor i tuberkulos varje år. Trots att sjukdomen går att bota dör 1,5 miljoner människor av den varje år. Två av tre nya tuberkulosfall hittas i Indonesien, Kina, Filippinerna, Pakistan, Nigeria, Bangladesh och Sydafrika.

Andelen personer som insjuknar i den mer svårbotade antibiotikaresistenta MDR-tuberkulosen ökar i världen, och det forskas mycket på det här området, bland annat vid Helsingfors universitet. Ett av FN:s globala mål för hållbar utveckling är att få slut på den globala tuberkulosepidemin.

Text: Hanna Rundell

Foto: Folkhälsans arkiv och Helsingfors stadsmuseum. Bilderna är färglagda med AI-teknik.

Källor: Världshälsoorganisationen WHO, Institutet för hälsa och välfärd THL, Sjuttiofem år för Folkhälsan, Ann-Gerd Steinby (1998), Hygien, arv och svenskhet, Henry Nygård (2020), En bilderbok, Folkhälsan 1921–1991 (1992), Av hela mitt hjärta, Människorna bakom Folkhälsan 1921–2011, Folkhälsan (2011). Sjukdom och död i Malax 1800-1899, Matthias (Matti) Klockars (2018).