Några vårdare berättar

Manisha Adhikari

 Arbetsgemenskapen är underbar, man hjälper varandra. Språket är det svåraste, men jag brukar växla mellan engelska och de svenska och finska ord jag kan.

Min sjukskötarlicens från Nepal kvalificerar mig inte för arbete i Finland, så jag studerar sedan ett år tillbaka på Arcadas engelskspråkiga program för att bli legitimerad sjukskötare med EU-behörighet. Jag flyttade till Finland för 2,5 år sedan eftersom min man redan studerade här. I Nepal arbetade jag tre år som sjukskötare på ett sjukhus. Jag har också arbetat med akutvård och för organisationen Magna Children at Risk efter en förödande jordbävning i Nepal 2015.

Studierna är inte så svåra då jag har vårdkunskaper från tidigare och jag lär mig nya saker hela tiden.

I sommar jobbar jag som vårdare här på grupphemmet för äldre med stort vårdbehov i Folkhälsanhuset i Brunakärr, Helsingfors. Jag fick jobbet efter att först ha gjort min språkpraktik här. Den ordnades via Folkhälsans mångkulturprojekt Hälsa i mångfald. Jag är mycket lycklig över jobbet och trodde aldrig att jag skulle hitta ett så här bra jobb. Jag erbjöds också ledighet, men jag vill jobba hela sommaren.

Språket är det mest utmanande. När jag kom till Finland gick jag först TE-byråns språkkurs i finska under ett år. Nu vill jag också börja läsa svenska på egen hand, eftersom jag så gärna vill jobba kvar här.

Arbetsgemenskapen är underbar, man hjälper varandra. Språket är det svåraste, men jag brukar växla mellan engelska och de svenska och finska ord jag kan.

Jag är mycket trött men glad när jag kommer hem.

Jag får utföra vissa uppgifter, men inte andra, som att dela ut mediciner till exempel. Jag hjälper med måltider, duschning, toalettbesök och så vidare. Vid varje skiftbyte får man en rapport om vad som hänt under det tidigare skiftet. Allt är väldigt systematiskt och välorganiserat. En dag nyligen tog jag ut en man på gården i rullstol och spelade en finsk låt för honom. Han blev så glad och fällde glädjetårar, det var härligt!

För mig är patienternas säkerhet det viktigaste och jag gör mitt bästa för att de ska känna sig trygga. Jag är mycket trött men glad när jag kommer hem.

Kulturen kring hur man bemöter äldre är väldigt annorlunda här. I Nepal bugar man sig och använder ett mycket respektfullt språk när man talar till äldre. Där bor de äldre hemma med sin familj. Här flyttar man till ett vårdhem när man blir äldre – det är annorlunda, men äldre människor är nog vana med det här. Det betyder att den yngre generationen kan gå till jobbet. Jag växte själv upp med mina morföräldrar eftersom mina föräldrar jobbade. Jag trivs med att jobba med äldre för de påminner mig om mina morföräldrar.

Jonas von Smitten

 Jag ser det inte som att jag sadlat om, utan som en mellanetapp. 

Jag har jobbat många år ute i världen med industriell formgivning. När min mamma blev sjuk i Alzheimers flyttade jag hem igen. Men jag kom för sent, sjukdomen hade gått för långt. Det blev en livskris som ledde till att jag sökte till den tvååriga närvårdarutbildningen på Prakticum i Borgå. Jag gillade studierna och var som en torr svamp som sög åt mig kunskap med mina frågor. Nu har jag arbetat fyra år som närvårdare på Folkhälsans grupphem för äldre med stort vårdbehov i Brunakärr, Helsingfors.

Jag ser det inte som att jag sadlat om, utan som en mellanetapp. På något plan har jag alltid vetat att jag ska arbeta inom social- och hälsovården likt resten av min familj som jobbat som kirurger, sjukvårdslärare, tandläkare och socialarbetare. Jag har aldrig haft obehag för sjukhuskorridorer.

Jobbet som närvårdare känns meningsfullt. Jag har lärt mig otroligt mycket – framför allt hur man bemöter människor. Här upplever vi allt från fester till döden och sörjande anhöriga. Närvårdaryrket är inte bara ett kvinnojobb, det behövs män för balansen. Men vårdarnas livsstilsskillnader är ändå större än könsskillnaderna. Det behövs olika sorters människor.

Jobbet är också tungt och jag förstår att en del blir utbrända. I början hade jag problem med intimtvätt, men det kom jag över. Men många äldre mår psykiskt illa och vi närvårdare behöver också verktyg för att bemöta dem. Ibland har teamet tillgång till psykolog för att bearbeta sina erfarenheter.

Nu är jag här en tid och ger av mig själv. Ett svagt tack från en äldre känns mer värt än pengar. 

Nu är jag här en tid och ger av mig själv. Ett svagt tack från en äldre känns mer värt än pengar. Som helsingforsare skulle jag dock inte klara mig på lönen om jag inte levde i ett parförhållande där vi kan dela på kostnaderna.

För att orka med jobbet är humorn fruktansvärt viktig. Vi odlar en svart humor i det oändliga och den fungerar som terapi. Det är humorn som gör att man längtar till jobbet. Det är viktigt att man jobbar med gruppandan och att man stöder speciellt yngre vårdare som kan ha det svårt, till exempel när någon gått bort. Det är också viktigt att ledningen med små gester visar personalen sin tacksamhet och uppskattning, ens genom en sådan enkel sak som att besöka enheterna där vi jobbar.

För att öka närvårdaryrkets attraktionskraft borde man göra det till en språngbräda för dem som fortsätter studera sjukvård. Det är världens bästa jobb om man vill fortsätta studera hälso- och sjukvård. Systemet borde ändras så att de som jobbat som närvårdare skulle få mer till godo under fortsatta studier.

Personer från andra kulturer blir bra vårdare även om språket är en utmaning. Vi ska hålla dörrarna öppna för invandrare och fånga in dem genom rekrytering till vårdutbildningarna.

Jag är själv inte rädd för att bli gammal.

Man kan inte baka vem som helst till en närvårdare. Yrket passar dem som vill hjälpa andra och gärna är samhällsintresserade. Det är också bra med lite livserfarenhet i bagaget.

Jag ser äldre människor som en resurs med stor livserfarenhet. Ibland blossar det upp riktigt goda diskussioner med de äldre och då gäller det att släppa allt annat och ge tid för samtalet. Jag är själv inte rädd för att bli gammal.

Sini Stenberg

Jag ville bidra till världen med något mer, göra något på riktigt meningsfullt.

Efter gymnasiet utbildade jag mig till textilartesan och startade ett eget företag. Vi har sex barn. När den ena sonens klasskompis insjuknade i cancer blev det en väckarklocka. Jag hade fått glädja människor genom att skapa vackra textilier till deras hem, men det började kännas lite ytligt. Jag ville bidra till världen med något mer, göra något på riktigt meningsfullt.

I grund och botten har jag alltid varit intresserad av vården. Redan i lågstadiet skrev jag en uppsats om att hjälpa fattiga i Afrika och på 90-talet slukade jag tv-serien Cityakuten (ER).

Jag ville testa på vårdbranschen och gick en fyra månaders kurs – en introduktion till social- och hälsovårdsbranschen med både teori och praktik.

Vi har en jättebra och öppen atmosfär med kollegorna och hjälper varandra. Det känns skönt att komma till jobbet.

År 2014 när yngsta barnet var ett år började jag studera till närvårdare på finska här i Karleby. Jag gjorde praktik inom både barnskyddet och den palliativa vården. Det kan vara tunga områden att jobba inom, men det var lärorikt och gav mersmak för branschen.

I början av studierna tänkte jag att jag aldrig skulle våga börja jobba inom hemvården på grund av det stora ansvaret, eftersom man jobbar ensam ute på det stora fältet och måste kunna bedöma klientens mående och tillstånd. Men jag fick anställning på Folkhälsans hemtjänst efter min sista praktik. Jag har trivts jättebra. Det är en fantastisk arbetsplats. I början kände jag förstås osäkerhet, men min utbildning i kombination med min livserfarenhet och nu också arbetserfarenhet gör att jag växt in i jobbet och ansvaret.

Det är en fantastisk arbetsplats. I början kände jag förstås osäkerhet, men min utbildning i kombination med min livserfarenhet och nu också arbetserfarenhet gör att jag växt in i jobbet och ansvaret. 

Vi har en jättebra och öppen atmosfär med kollegorna och hjälper varandra. Det känns skönt att komma till jobbet. Visst kan det vara tungt ibland. Det svåraste är att lämna någon ensam när den är ängslig, förvirrad eller känner sig ensam. Eller när någon man länge vårdat och blivit vän med flyttar till ett serviceboende eller avlider. Det bästa med mitt jobb är att man varje dag träffar så tacksamma människor. Att man kan bidra till att någons dag blir lite bättre. Och humorn vi har både med kollegor och dem vi sköter om. Jag har aldrig skrattat lika mycket i något annat jobb.

Jag har kunnat påverka mina arbetstider ganska bra. Jag jobbar helst kväll just nu och har cirka 12 hembesök per kväll – vissa behöver bara ögondroppar, andra behöver mer. Jag ger grundvård, mediciner, sårvård, katetrering, hjälp i hemmet och hjälp som följeslagare till läkaren eller butiken. Det är vårdbehovet som avgör.

I år har jag också fått gå fortbildningskurser i vård och stöd till personer med minnessjukdom, och jag drömmer om att utveckla stödet till dem och deras anhöriga.

Yrket passar den som är empatisk, genuint intresserad av människor och vill hjälpa. Ansvaret syns ju inte i lönen, men jag hoppas ingen söker sig till det här yrket för lönens skull. För vissa räcker den här lönen till.

Nyligen under en fortbildning med närvårdare som har andra arbetsgivare märkte jag att många var stressade och negativt inställda till sin arbetsplats. Jag upplever det inte så på vår arbetsplats. Visst har vi också haft bråttom ibland, men då måste man våga säga till. Jobbet är vad du gör det till.

Jag brukar kunna släppa jobbet när jag kommer hem. Familjen, minisemestrar och skogspromenader ger mig återhämtning. Efter kvällsskiftet tittar jag alltid på Glamour (The Bold and the Beautiful).

Redaktör: Hanna Rundell
Foto: Mikko Käkelä och Karolina Isaksson/Du&Vi