Blogg: Mota machokulturen inom idrott

Karin Storbacka: Mota machokulturen inom idrott

"Det kan handla om att kalla varandra elaka saker, snärta någon med handduken i omklädningsrummet eller bli upptryckt mot en vägg under skrattsalvor från övriga." Karin Storbacka bloggar om machokultur och våldsideal inom idrott.

Skapa trygg idrott för alla

Fenomenet #metoo, som uppmärksammar hur omfattande sexuella trakasserier är mot kvinnor, har lett till att även andra missförhållanden och negativa normer lyfts fram.

I den efterföljande diskussionen #mentoo uppmärksammas våldet som förekommer mellan pojkar och unga män. Även inom idrotten får vi ta oss en funderare på vilka strukturer som upprätthålls när det kommer till maskulinitet och vilka beteenden som accepteras och fördöms bland både barn, unga och vuxna.

Machokultur och miljöer där våld endera accepteras eller glorifieras varierar mellan både olika lag, grupper och idrottsgrenar. Eftersom idrotten från början formats för män, hänger det i flera fall fortfarande med en maskulinitetsnorm som upprätthåller en idé om att framgångsrika idrottare behöver visa sig starka, tuffa och självsäkra. Att som pojke eller man uppfattas som feminin, känslig eller svag kan i vissa fall göra det svårare att bli accepterad och man riskerar att bli utsatt för både psykisk och/eller fysisk mobbning.

Machokultur kan till exempel handla om en hård jargong i omklädningsrummet

Exempel på våldsideal kan vara att alla står och hejar när idrottare börjar slåss under en prestation, även om våldet inte har något alls med själva idrottsutövandet att göra. Machokultur kan till exempel handla om en hård jargong i omklädningsrummet, något som för många kan kännas roligt eller okej, men som för andra kan såra, skapa otrygghet och en känsla att man inte får vara sig själv. Att alltid behöva vara tuff och stark kan exkludera de som måste anstränga sig för att passa in i den normen.

Maskulinitetsnormen kan också handla om att man inte får visa sig känslig

Det finns beteenden, utrop och våldsamma handlingar till exempel innan eller efter träning och tävling som aldrig skulle accepteras i andra miljöer eller bland vuxna. Det kan handla om att kalla varandra elaka saker, snärta någon med handduken i omklädningsrummet eller bli upptryckt mot en vägg under skrattsalvor från övriga. Sådana här beteenden kan av många anses höra till gruppen och sporten och sägas vara ”bara på skoj” men man måste komma ihåg att det för en del av de utsatta inte alls upplevs som roligt även om de inte vågar visa det.
Maskulinitetsnormen kan också handla om att man inte får visa sig känslig inom några lägen alls inom idrotten. Till exempel kan det vara okej för en flicka att gråta och vara ledsen när något inte gått som det var tänkt under träning eller tävling, medan en pojke förväntas visa känslor som aggressivitet eller att kunna rycka på axlarna och ta nya tag utan att få utrymme att hantera sin besvikelse.

Att det enbart krävs tuffhet, ett självsäkert beteende och till och med en vilja att slåss för att kunna vinna eller bli framgångsrik inom idrott är ett tankesätt som borde ha raderats ut vid det här laget. Idrotten består dock ofta av starka normer och traditioner, vilka kan göra att idrottsidealen släpar efter den allmänna samhällsutvecklingen.

Tränare och ledaren har ett stort ansvar när ett lag eller en grupp formas

Att arbeta för större inkludering och sänkt nivå av machokultur och våldsideal får sin början i gemensam diskussion och reflektion över hur det ser ut i gruppen och vad som anses vara normalt inom idrottsgrenen. Genom att fundera på normer och oskrivna regler i gruppen kan man få syn på vilka strukturer som gör att alla inte nödvändigtvis trivs och känner att de kan vara sig själva under träningen.

Tränare och ledaren har ett stort ansvar när ett lag eller en grupp formas och det lönar sig att genast i början men också kontinuerligt diskutera med idrottarna hur man tillsammans får alla i gruppen att må bra. Även vårdnadshavare borde fundera på hur de behandlar sina barn i förhållande till idrotten. Frågar vi samma frågor av en idrottande pojke som av en idrottande flicka? Är det okej för pojken att uttrycka osäkerhet och besvikelse på samma sätt som för flickan?

Pekar jag ut misstag, skrattar jag åt slagsmål och våld?

Tränare, vårdnadshavare och framgångsrika idrottare, fungerar som förebilder för idrottande barn och unga. Det är därför viktigt att fundera på hur man själv agerar och beter sig i olika situationer med kopplingar till idrott. Pekar jag ut misstag, skrattar jag åt slagsmål och våld, och nedvärderar jag känsloyttringar som visar svaghet eller rädsla?

Det gäller att försöka uppmuntra barn och unga att våga visa och berätta vad de känner oberoende av kön och könsidentitet. Samtidigt bör de vuxna genast ingripa och sätta stopp för osakliga beteenden. När en idrottare slänger glåpord till en annan eller knuffar till denne, är det viktigt att tränaren, ledaren eller någon annan vuxen inte ser det som en enstaka händelse som man låter passera, utan att man har förståelse för att det kan handla om ett mönster som ständigt upprepar sig och skapar sprickor i gruppandan.

Vad kan man göra i föreningslivet?

Ledare och vuxna får sällan reda på allt som händer mellan de unga utanför idrotten eller när de vuxna inte är på plats. Bara genom att fråga barn hur de upplever gruppen kan den vuxna få ett hum om stämningen och trivseln. Låt till exempel barnen anonymt få beskriva sin grupp eller sitt lag med några ord på en papperslapp och se vad som kommer fram. Alla kanske inte är vana att diskutera och dela med sig av sina åsikter och det kan därför krävas upprepade försök att få igång en diskussion i samband med träning. Det lönar sig också att satsa på gruppstärkande övningar där barn och unga kan lära sig mera om varandra och därmed ha lättare att acceptera varandras olikheter.

Det är viktigt att det inom föreningen inte enbart konstateras att man har en öppen kommunikation och att alla ska känna sig välkomna – man måste också i våra dagliga handlingar stärka gruppens respekt för varandra.

Arbetet med att diskutera och ifrågasätta machokultur och våldsideal inom idrotten är i startgroparna i Finland, om man jämför med hur diskursen ser ut i Sverige. Inom Folkhälsans projekt Trygga relationer inom idrott diskuteras normer och jämställdhet, samt barns rätt att inte behöva vara på ett visst sätt för att accepteras och passa in. Inom projektet ordnas förutom info- och diskussionsträffar även nätverksträffar för tränare och ledare, workshops och gruppstärkande övningar för barn och unga. I övningarna försöker vi så ett frö till barns egen reflektion kring vad som anses vara okej och inte inom gruppen eller laget. Det ordnas även olika former av utbildningar, till exempel tar studerande inom idrottsledarutbildningarna vid Solvalla och Norrvalla idrottsinstitut del av normmedvetet tänkande.

Att ta reda på hur barn och unga trivs inom idrotten kan exempelvis göras med hjälp av en årlig anonym kartläggning i form av Folkhälsans Trivselenkät.

Läs mera om enkäten och dess syfte. På sidan hittar du även förslag på gruppstärkande övningar och om din förening är intresserad av att ordna föreläsningar eller konsultation går det att sända e-post till oss.

5 st. i