Blogg

Kan vi utlysa kroppsfrid i juletid?

Anorektisk, mullig, mager, överviktig, fet, tanig, plufsig, benig, tjock, smal. Hur många ord har vi inte hört och yttrat om våra egna eller andras kroppar? Det känns uttjatat att behöva belysa problematiken kring att kommentera folks kroppar, men eftersom så många fortfarande tar sig den rätten, ska jag göra ett försök.

Fler blogginlägg

Jul och nyår är en tid fylld av förväntan och glädje, men innebär också sömnlösa nätter och ångest som inget biter på.

I åtta år har jag gått omkring med en parasit som har sugit musten ur mig, piskat mig för min oduglighet, men också belönat mig för disciplin och avhållsamhet. Ätstörningen har byggt upp en falsk trygghet och en inrutad existens som varit mer eller mindre lätt att dölja. Jag har som värst vägt drygt hälften av vad jag väger i dag, varit inlagd i månader på sjukhusets ätstörningsavdelning, och haft en puls som inte ens orkat slå 30 slag i minuten. Anorexin kändes som att ha permafrost i ryggmärgen.

I dag har vikten långsamt men säkert krupit upp till en hälsosam nivå som inte avslöjar något om mitt problem.

Under vissa perioder har ätstörningen tagit avstånd, låtit mitt gamla livsglada jag dyka fram, tillåtit mig att ha ett innehållsrikt liv och överlåtit kontrollen till vårdpersonalen. När jag trodde att jag lagt det värsta av sjukdomen bakom mig miste jag en oerhört viktig person i mitt liv, och gick undermedvetet tillbaka till destruktiva, kontrollerande beteendemönster. Ätstörningen passade på att ta ett hårdare grepp om mig när jag var som skörast.

I dag har vikten långsamt men säkert krupit upp till en hälsosam nivå som inte avslöjar något om mitt problem. Ätandet är fortfarande långt ifrån vad det borde vara. Jag tänker inte spekulera kring de medicinska orsakerna till att min kropp inte längre reagerar på gravt energiunderskott, men kan bara konstatera att skenet bedrar. Jag känner ytterst sällan hunger, vilket kan låta som en gåva, men i mitt fall är det en förbannelse. Jag önskar ofta att min kropp inte skulle vara så seg, och undrar hur jag lyckas kringgå all logik och kunskap kring kroppens energibalans. Har jag hittat en lösning på världssvälten? Knappast. Just därför vet jag att min idiotiska livsstil inte är långsiktig.

”Du ser ut som hälsan själv” fick jag höra av en specialistläkare som var medveten om min situation. Det är snarare regel än undantag att de släktingar, bekanta och tidigare kollegor som kände mig då min sjukdom syntes, säger hur frisk, bra och välmående jag ser ut, att jag lagt på hullet. När jag får frågan om hur jag kom över min ätstörning, tvingar jag fram ett ansträngt leende, tackar och hasplar ur mig det svar de vill ha. Samtidigt går jag sönder inombords och känner mig som ett enda stort skämt, ett misslyckande. Jag vet att jag borde vara tacksam över de välmenade kommentarerna, men de etsar sig fast i mitt medvetande och påverkar mina redan usla kost- och träningsrutiner i flera veckor framåt.

Kommentarer om utseendet kan vara sårande för vem som helst, men för personer med ätstörningar kan de vara oerhört triggande och få långtgående följder. 

Jag får också kommentarer över hur duktig jag är som orkar träna så mycket, kan motstå frestelser och är en riktig renlevnadsmänniska. ”Ja du går på diet du” skrockar en bekant. Om det ändå vore så väl tänker jag sorgset, men klistrar på ett leende och låtsas bagatellisera hela frågan. Jag som verkligen vill bli en tvättäkta livsnjutare, varför skulle jag banta?

Tyvärr är jag långt ifrån är den enda som reagerar såhär. Kommentarer om utseendet kan vara sårande för vem som helst, men för personer med ätstörningar kan de vara oerhört triggande och få långtgående följder, oberoende om de på ytan ser friska ut eller inte.

Jag har också bekanta vars kroppar har svårt att ta upp näring och gå upp i vikt som en följd av tidigare ätstörningar. De kan vara utleda på att ständigt behöva möta blickar och kommentarer om hur ”sjukt smala” de ser ut, medan det för andra kan vara belönande att höra de kommentarerna. Det tar emot att erkänna, men jag är fortfarande väldigt avundsjuk på alla som är smala, men vet samtidigt att undervikt kan leda till allvarliga och kroniska komplikationer.

Hur svårt är det att låta bli att öppna munnen?

Ätstörningen gör mig inte till en skör älva som behöver behandlas med silkeshandskar, men får jag be om lite respekt och hänsyn? Jag förstår att kommentarer om kroppen oftast grundar sig i nyfikenhet eller omtanke, men hur svårt är det att låta bli att öppna munnen? Kommentera hellre stil, intressen, personlighet − i synnerhet om du vet eller anar att personen i fråga har haft ätstörda beteendemönster, har kämpat med vikten eller har en skev kroppsuppfattning. Du kan aldrig veta vad mottagaren har i bagaget och vilken inverkan din kommentar kommer att ha. En enda kommentar kan i värsta fall ge livshotande följder.

Jag minns med värme en gyminstruktör som inte ignorerade det faktum att jag inte var i träningsskick och bad mig stanna kvar efter passet. Jag darrade av rädsla och ångest i stunden, men är i efterskott innerligt tacksam. Ätstörningar har de facto högst dödlighet av alla psykiska sjukdomar. Jag hoppas därför att alla som är oroliga över någon i sin närhet vågar konfrontera personen på ett respektfullt och empatiskt sätt – utan att påpeka kroppsstorleken. ”Hur mår du egentligen?” är en bra första fråga.

Jul och nyår ses ofta som årets höjdpunkt, men för personer med ätstörningar kan det vara tvärtom. Jag är helt enkelt rädd för att förstöra julen med min blotta närvaro, fasar för överdådiga middagar, släktens förväntningar och hoppas att ingen kommenterar att klänningen inte längre hänger löst.

Därför vill jag utlysa kroppsfrid i juletid och skrota alla förlegade nyårslöften som går ut på att späka sig. Jag tror inte på nyårsmirakel, men håller tummar och tår för att kroppspositivismen verkligen får ett genomslag 2019. Du är inte vad du äter. Du är inte din kropp.

 

Skribenten vill vara anonym