Stafettkarnevalen och sommarens to-do lista

Stafettkarnevalen, ja. En (härlig och viktig!) del av det finlandssvenska kulturarvet. Stämningen, gemenskapen, hejarklackarna, minnen… och prispallen. Vinnarna. Hyllningarna.

Rättvisan, och orättvisan i det hela. För har vinnarna presterat otroligt bra, visst ska de få hyllas, och prispallar hör till tävlingar. Det är ju liksom ingen tävling utan rangordning, och det brukar vara så att nån förklarar att det inte heller blir bättre av att alla som deltar deklareras som vinnare och medaljer delas ut åt varendaste en.

Men. Är det så att det är teamet som övat både enskilt och tillsammans i vått och torrt, som både springer fortast och får växlingarna att sitta, som kämpat hårdast? Och är det prestationen eller kämpandet som ska hyllas? Finns det rum för både och? Jag stod i publiken i år, på mitt livs första Stafettkarneval, och jag berördes just av gemenskapen och vi-andan. Stämningen VAR härlig. Det var precis så som jag hade föreställt mig att Stafettkarnevalen skulle vara (jag som gick största delen av skolan på det andra inhemska där det inte finns något motsvarande).

Jag såg en karnevalist springa i mass-stafetten, och just den växlingen gick inte som planerat. Innan stafettpinnen var upplockad och sikten inställd på nästa växling hade de flesta som sprang samma stäcka hunnit nästan över halva planen. Hen tvekade, såg sig omkring, och nåddes av heja ropen och ”spring bara, spring”. Och hen sprang. Hen möttes snart av de som hade klarat av följande växling, och då tvekade hen en gång till. Lyfte upp armarna. Vad gör man liksom? Ska man ge upp eller ska man springa ändå? När är loppet och hoppet förlorat? Enligt vem? Tusentals ögon som ser. Men hen sprang, och hen sprang som en vind. Torkade någon tår på vägen, men sprang. Och givetvis gick det som det gick – men är någon värd en pokal, värd extra hejarop och en extra hyllning så är det nog den som springer även om sikten skyms av tårar och stegen kanske känns extra tunga. Jag nominerar härmed den lilla människan till Stafettkarnevalens vinnare.

Det finns säkert flera, men jag råkade se denna. Och det är väl också det som är grejen – att det behövs liksom ett ”vittne” till kämpandet? (Jag var långt ifrån ensam om att vittna denna händelse, knappast heller ensam om att torka tårar i publiken, men vi parkerar det en stund…)

Jag läser som bäst boken ”The Choice” av Edith Eger. Hon är en av de sista som är kvar, som har överlevt Auschwitz, och hon skriver om både sin egen resa till friheten (som infann sig långt efter att hon befriades från Auschwitz) men också hennes patienters resor (hon jobbar som kliniker, med allt från US Special Forces till ”vanliga” människor). Edith skriver att den vanligaste diagnosen i patient-skaran, enligt henne, är hunger. Hunger för godkännande, uppmärksammande och kärlek.

Det är sommarlovstider. Karnevaltider av en annan sort. Många som packar väskorna för mindre och större äventyr. Många tidtabeller, viljor och energinivåer som ska nötas mot varandra. Ekonomin som kanske inte sträcker sig längre än lösglass i parken, (om ens det) när man riktigt vill fira. Förhoppningar, planer och önskemål. Farhågor och besvikelser att försöka undvika. Både stora och små semestrare som är medvetna om andra sorters semestrar. Livet som ibland är så himla orättvist. Bördor som bärs i tystnad, i smyg kanske, eller ensamma – och som väger länge efter att det utifrån sett borde ha lättat. Där människorna runtomkring bara ser det de vill, eller kanske bara det man vill visa.

Länge tänkte jag att vi inte borde mäta hur ”långt man kommit i livet” enligt var man står nu, utan var man startade. Numera tänker jag att det inte är den sträckan som borde räknas heller, utan allt man har fått att bära med sig under resan. Och på det viset är livet ändå lite som Stafettkarnevalen. Vi springer kanske i ett team, men sträckan springer vi ändå ensamma – och alla andra springer sitt eget race runtomkring. Ibland går inte växlingen som den borde, ibland hjälper det inte att kämpa, springa hårdare, för pinnen som tappades på vägen gjorde sitt. Men där har vi alla mycket att lära oss av den lilla människan som sprang ändå. Och minst lika mycket att lära oss av alla fanns där när hen äntligen växlade till följande – alla som peppade och kramade när det begav sig, och efteråt. För att resultatet egentligen inte var det som var viktigt. Livet är så mycket mera än prispallar, prestationer och pokaler. Sommarminnen så mycket mera än sandstränder långt borta, shopping och semesterresor.

Det är oftast de oplanerade och oväntade stunderna som blir de finaste och bästa, mest minnesvärda. Ofta är det viktigt att de delas med någon annan. Kärlek, ömhet och omtanke mäts inte i euron. Min Fammo sa en gång att – kanske citerade hon någon annan, men högst antagligen var hon bara kloka vanliga Fammo – det finns människor som är så fattiga att de bara har pengar.

En sommar med äventyr och minnen för livet innehåller något annat än en Disney-tillvaro och saftiga prislappar. Samvaron och gemenskapen bär länge efteråt, saknaden av dem bär man med sig minst lika länge. Det viktigaste är känslan av att någon faktiskt vill se, höra på, vara med just mig. Inte för vad jag har att erbjuda, utan för att jag är just jag.

Känslan av att vara värdefull – den går varken att beställa eller betala för i pengar. Den når heller inte fram om den är påklistrad, en prestation eller ett måste. Den känner man igen, om man är lyckligt lottad.

Den känslan tänker jag att är kanske den enda viktiga att ha på sommarlovets to-do lista, både att få ge och att få uppleva.

Saija Westerlund-Cook