Liselott Sundbäck: Kärleken, familjen och uppehållstillståndet

Hejdå mamma! Jag kramar om honom lite extra hårt för att vi ses nästa gång först om tre dagar, tills dess är det pappadagar. Tre dagar kan ibland kännas som en lång tid och jag saknar pratstunder, kittelstunder eller matstunder tillsammans med mitt barn. Men i Österbotten får Souhail snart lov att åka iväg tillbaka till Marocko och då kan han inte besöka sin familj i Finland på tre år. Tre år. I ljuset av det känns tre dagar som en sekund.

Svenska Yle har under veckan lyft fram två fall gällande familjeband och uppehållstillstånd. I en familj i Nykarleby ska pappan Souhail utvisas till Marocko efter åtta år i Finland och får inte besöka sin familj på tre år. Det andra fallet gäller en fråga om skenäktenskap där Migrationsverket rannsakar paret Carola och Ihab. Migrationsverket misstänker att äktenskapet ingåtts för att Ihab ska få stanna i Finland, men ingen intervju har gjorts. Bedömningen av äktenskapens kärleksgrad (vilket absurt uttryck) har alltså gjorts utan att myndigheten har träffat paret. Att staten går in och reglerar utresa, inresa, uppehållstillstånd och utvisning för familjer är inte nytt – men varför och på vilket sätt, kan man fortsättningsvis fråga sig?

Det känns som grovt intrång på familjens privatområde att ifrågasätta kärleken eller ta barnens pappa ifrån dem. Antalet personer som söker om uppehållstillstånd på basen av äktenskap känns minimalt, kring 2000 personer årligen enligt Migri. Nog får vi rum för ytterligare 2000 personer årligen i detta land. Att skilja barnet från familjen har kritiserats som motstridigt mot Europeiska människorättskonventionen och mot rätten till skydd för privat- och familjeliv samt FN:s barnkonvention om barnets bästa.

Vi oroar oss för att det föds få barn och samtidigt delar vi på familjer där det finns möjlighet att se flera barn komma till världen.

Förutom den stora personliga förlusten och sorgen familjerna måste känna är detta också en viktig samhällsfråga ur flera perspektiv. Dels handlar det om asyl- och migrationspolitik, dels handlar det om familjeband, men även om samhällsekonomi. Nativiteten sjunker stadigt i Finland och är ett omdebatterat orosmoment. "Näringslivets forskningsinstitut Etla förutspår en ökning på flera miljarder euro i hållbarhetsunderskottet i och med att det föds klart färre barn än tidigare i Finland" skriver Svenska YLE. Samtidigt utvisas pappor och äktenskap ifrågasätts som skenäktenskap. Är det inte lite motstridigt att vi talar om dessa två i samma mening? Vi oroar oss för att det föds få barn och samtidigt delar vi på familjer där det finns möjlighet att se flera barn komma till världen.

Varför låter vi inte familjer bestå? Varför går staten in och reglerar vem som får vara familj i vilket land, då vi vet att Finland behöver barn och arbetskraft? Just nu ter sig vår gränspolitik absurd i ljuset av vår låga nativitet. För att inte tala om arbetskraftsbehovet, försörjningsbalansen och den åldrande befolkningen. Ekvationen känns enkel och logisk – att vi borde låta dem som har en relation till landet komma hit, vara här och stanna här. Det är förutom humant tänkt även lite egoististk tänkt eftersom vi behöver arbetskraft och flera barn.

Just idag tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som råkar ha en pappa med finskt medborgarskap till mitt barn. Pappan är inte i riskzonen för att bli utvisad. Och ingen myndighet ifrågasatte vårt förhållande även om det inte höll. Det fick vi ha som vår privatsak. Så borde det vara för varje familj, oberoende av bakgrund.

Liselott Sundbäck ledde Folkhälsans projekt Hälsa i mångfald 2018-2020. Läs mer om mångkulturellt arbete inom Folkhälsan.