Saija Westerlund-Cook: Livet tillsammans i coronatider

Det har knappast undgått någon att vi lever i undantagtillstånd. Nyheterna och flödet i sociala medier ser ut som en science fiction film. Ingen vet hur läget utvecklas, vad som händer i morgon eller nästa vecka. Ingen har rutiner för hur man lever, umgås eller ens handlar i tider som denna. Vardagen borde på något vis fortsätta snurra, men verkligheten är långt från det vi är vana med. Som förälder får man lov att fundera inte bara på hur man hanterar nuet, utan också på hur man bäst stöder barnen. Vi kan inte skydda dem från verkligheten, ändå behöver vi skydda dem från de värsta delarna, de som liknar science fiction och de skräckscenarion som var och en kanske funderar över. Människan är ett flockdjur, men nu just behöver vi hålla oss på avstånd från flocken för att skydda varandra. Det känns avigt och jobbigt för de flesta, då vi också vet hur viktigt det är att förebygga och skingra ensamhet. Vi behöver varandra som mest just nu när vi behöver ta avstånd.

Vi behöver vara medvetna om, och acceptera, att vi alla reagerar olika, kanske också på oväntade sätt. Någon blir handlingsförlamad, någon annan dyker huvudstupa in i ”fixandet” (vilket vi kan se vid wc-papperhyllorna) – men precis som läget överlag kan också dessa reaktioner ändra. Fixaren kanske blir handlingsförlamad om några dagar, och den tidigare handlingsförlamade har anpassat sig och tar över?

Inom samspelsprogrammet Vägledande samspel (ICDP) utgår man från att samspelet sker i tre olika men sammanhörande dialoger: den emotionella, den meningsskapande och den reglerande. Jag tänker att man kan ta dessa till hjälp i coronatider.

Vi börjar med den emotionella dialogen. Vi behöver ge utrymme för känslorna – lyssna in och bekräfta både barnens och den egna oron. Vi behöver stöda varandra i känslorna, det kan hända att båda små och stora har ett större behov av närhet just nu, och initiativet till kontakt kan vara mer eller mindre diffust – någon kryper upp i famnen, någon isolerar sig, någon annan är irriterad och smäller i dörrar: högst antagligen är det oron som tar sig uttryck. Kramar och handhållande med dem vi delar kylskåp med är minst lika viktigt nu som alltid, men nu behöver vi därtill alla hitta former för närhet på distans och visa att vi finns där för varandra. Senast nu är det dags att stiga utanför bekvämlighetszonen och lära mor- och farföräldrarna att umgås över Skype, och visst kan man också med vänner och bekanta ta en gemensam kaffepaus på distans. Det är viktigt att vi alla ändå kan känna oss sammanlänkade. Att vi känner att någon bryr sig om oss, tar kontakt bara för att höra hur vi har det. Små gester betyder mycket mer än vanligt.

Till den meningsskapande dialogen. Det är både viktigt och mänskligt att vilja förstå sig på och förutspå vad som händer. Tyvärr är det så gott som omöjligt just nu. Vi kan ändå hjälpas åt och samla uppmärksamheten, istället för att distrahera oss med Youtube och Twitter. Nu är det dags att plocka fram pussel, pyssel och gammaldags brädspel – de är inte bara underhållande, de håller oss fokuserade på här och nu, och på varandra. Vem vet, kanske vi tar tillfället i akt och utvärderar vardagen som den brukar vara – i vilken takt vill vi egentligen snurra det där berömda ekorrhjulet, sen när coronaepidemini är över? Hur är det med den äldre generationen som levt igenom tuffa tider innan, men kanske också är extra oroliga nu? Hur meningsskapar de kring det som händer nu? Tar vi oss tid att fundera tillsammans bär det säkert alla inblandade. Barn är naturbegåvningar på att leva i nuet, vi kan alla bli bättre på det.

Till sist fördjupar vi oss i den reglerande dialogen. Det sägs att det finns saker vi klarar av och saker vi klarar av med tillräckligt stöd. Just nu behöver vi reglera både oss själva och varandra, inte låta någon sugas in i ett avlopp av eländighetsuppdateringar eller låta ångesten ta över. Rutiner är viktiga, också i undantagstillstånd som detta. Vi ska så långt som möjligt försöka hålla oss till någon sorts rutin. Som förälder kan det vara bra att tillåta sig att släppa på trycket nån gång: gråta i duschen, sortera tvätten extra ampert för att få ut frustrationen, platta till kartongförpackningarna lite ilsket för att avreagera sig på allt det där man inte kan kontrollera nu just. Men sen är det dags att andas några gånger och fokusera på det vi kan. Coronaviruset för med sig mycket oro, tyvärr också sorg – men det kommer en tid efteråt när vi förhoppningsvis får märka att om inte direkt viruset, så har kanske ändå erfarenheten fört något gott med sig.

Rick Hanson är psykolog och har författat ett flertal böcker om välmående, beskriver våra hjärnor som teflon för positiva och kardborre för negativa känslor. Det betyder att vi även i de bästa tider behöver anstränga oss för att fokusera på det positiva. I tider som nu är det faktiskt kämpigt att inte fastna i det negativa men vi kan välja att se de små gyllene ögonblicken, uppskatta dem extra mycket nu just, koncentrera oss på att gotta oss i dem.

Vi kan vara tacksamma över de som får samhället som det nu ser ut, att snurra. Hälsovårdspersonalen i frontlinjen, lärare som får tänka om, städare som håller oss skyddade, chaufförer som flyttar varor, polisen som gör att vi är trygga, och många, många flera. Vi kan välja att se solidariteten som finns, vi-andan. Alla som frivilligt ställer upp och sköter om varandras butiksärenden och hör av sig till dom som är ensamma. Vi kan välja att en stund i gången göra det bästa av situationen, och det bästa för varandra. Vi klarar det här, tillsammans – också på distans.

Många viktiga funktioner i vardagen har plötsligt fallit bort så också en stor del av Folkhälsans gruppverksamhet.Vi uppdaterar läget om vår verksamhet på folkhalsan.fi/corona. På folkhalsan.fi/hemma samlar vi tips och tankar om allt från pyssel och umgänge till stödformer för dig som är hemma, ensam eller tillsammans med någon.

Saija Westerlund-Cook
sakkunnig i familjearbete på Folkhälsan