Professor och akademiker Albert de la Chapelle avled på Alfred Nobels minnesdag den 10 december 2020 vid 87 års ålder. De la Chapelle var en internationellt erkänd pionjär inom mänsklig genetik, vars vetenskapliga karriär sträcker sig över sex decennier genom modern medicin och genetik. Under denna tid publicerade de la Chapelle över 800 vetenskapliga artiklar.
De la Chapelles vetenskapliga karriär började vid forskningsinstitutet Minerva på 1950-talet. Efter sin doktorsavhandling 1962 blev han forskare vid Folkhälsans nygrundade genetiska institut, som han sedan ledde fram till 2003. Han blev den första professorn i medicinsk genetik vid Helsingfors universitet 1974. Som akademiprofessor 1985–1995 blev han tillsammans med sin forskargrupp nominerad till Finlands Akademis spetsforskningsenhet. Efter sin pensionering från Helsingfors universitet 1997 utnämndes de la Chapelle till professor och chef för forskningsprogrammet inom cancergenetik vid Ohio State University i USA, där han spelade en nyckelroll i utvecklandet av universitetets program i cancergenetik.
De la Chapelles tidiga forskningsintressen var fokuserade kring könsdeterminering och 1964 var de la Chapelle först med att beskriva en man med karyotypen 46 XX, en upptäckt som 20 år senare ledde till identifiering av genen som startar den manliga könsutvecklingen. Tillsammans med framstegen inom molekylär genetik inledde de la Chapelle forskning för att identifiera gener som orsakar sjukdomar i det finländska sjukdomsarvet. Detta ledde till upptäckten av ungefär hälften av dessa gener. Dessa banbrytande resultat lade grunden för Folkhälsans genetiska institut att bli ett världskänt forskningsinstitut inom sällsynta genetiska sjukdomar.
Leukemi var också en av de la Chapelles tidiga forskningsintressen, och han återvände till cancerforskningen senare i sin karriär. En av hans viktigaste framgångar inom cancergenetik ägde rum 1993 då han i samarbete med forskare från USA upptäckte den molekylärgenetiska grunden för Lynchs syndrom, ett tillstånd som orsakar ärftlig och förhöjd risk för tjocktarmscancer. Denna upptäckt identifierade även försämrad DNA-reparation som en cancerframkallande mekanism. De la Chapelles huvudsakliga forskningsintressen under de sista åren av hans karriär var inriktade på sköldkörtelcancer.
Under sin långa vetenskapliga karriär fick de la Chapelle flera pris och utmärkelser. 1997 valdes han som första medicinare till akademiker vid Finlands Akademi. Samma år valdes han till medlem av National Academy of Sciences i USA. Några andra av hans utmärkelser inkluderar medlemskap i Kungliga Vetenskapsakademien, hedersdoktor vid Uppsala universitet och William Allan Award av American Society of Human Genetics.
Även om majoriteten av professor de la Chapelles arbete och forskning ägde rum i Finland var det internationella vetenskapssamfundet mycket viktigt för honom. Han var en av grundarna till European Society of Human Genetics och satt i styrelsen 1966–1995 och som ordförande 1993–1994. Han gjorde flera studiebesök utomlands, till Paris, New York och London och senare också till Minneapolis och Buffalo, där hans fru, professor Clara Bloomfield, ledde forskningsavdelningen för onkologi vid State University of New York. 1997 flyttade paret till Columbus, Ohio, där de bodde tillsammans fram till Clara Bloomfields förtida död i början av 2020.
De la Chapelle talade svenska som modersmål, men hade även felfri finska, engelska, franska och tyska. Det svenska språkets ställning inom medicinen var viktig för honom, både inom forskning och praxis. Professor de la Chapelle fungerade som arbetande ledamot vid Samfundet Folkhälsan 1978–2013 och därefter som korresponderande ledamot fram till sin död.
De la Chapelle föddes i Tenala, nära Ekenäs. Dessa barndomsmiljöer var nära hans hjärta och han tillbringade gärna sina somrar i Tenala under hela livet. Förutom sitt engagemang för vetenskapen delade professorerna de la Chapelle och Bloomfield ett genuint intresse för konst. De la Chapelle grundade således även ett nytt konstmuseum som bär hans namn i Ekenäs, ett projekt som han tyvärr inte kommer att få se slutfört.
De la Chapelle gav varken upp sitt intresse för vetenskap eller vänskapen till sina tidigare elever. Hans tidigare elever Anna-Elina Lehesjoki och Juha Kere, som båda följde i sin lärares fotspår på Folkhälsan, beskriver de la Chapelle som en enastående vetenskaplig mentor, förebild och vän - han var krävande men samtidigt rättvis, inspirerande och varmhjärtad. Hans kollegor och forskare runtom världen kommer att sakna honom mycket.
