För att motverka ensamhet och utanförskap bland barn och unga behövs en bred palett av insatser och att olika sektorer jobbar tillsammans, säger Christian Wentzel, expert på förebyggande ungdomsarbete.
Pendeltåget en vardag eftermiddag till min medelklassiga förort. Några stökiga ungdomar, knappt i högstadieålder, häller ut yoghurt ur en läckande burk och kletar på tågets dörrar och sitsar. De vuxna passagerarna ombord ser bort, låtsas inte om. Kanske är de lättade då ungdomen stiger av.
Jag känner igen dem, har på avstånd följt med de här ungdomarna och deras utveckling sedan de var små. Sett ur ögonvrån hur utlämnade och utan vuxna de rört sig i området sedan de kravlade ur sandlådan. Jag funderar på vad vi vuxna och samhället kunde ha gjort och kan göra för de här ungdomarna.
Christian Wentzel är verksamhetsledare för Stationens barn, en förening vars syfte bland annat är att öka de vuxnas närvaro i barns och ungas vardag. Han poängterar att det går rätt så bra för ganska många barn och unga i dag – men inte för alla. Och de som är på glid är inte sinsemellan likadana.
– Barn och unga är självklart ingen homogen massa. Inte alla lösningar passar alla. Det gäller att pröva sig fram, se vad som fungerar i de enskilda fallen, säger Wentzel.
– Det är ju en holistisk syn på problematiken med ensamhet och utanförskap som behövs. Vi behöver en bred palett av insatser, och att olika sektorer jobbar tillsammans, säger han.
Gängbildning bland barn och unga har det senaste året varit på tapeten i riksmedier, speciellt på finska, och handlat mycket om huvudstadsregionen. Wentzel ser det delvis som en fråga om semantik att gängbildning som term nu varit på tapeten.
– Fenomenet har nog funnits en längre tid, eller alltid, frågan är mer vad samhället benämnt det. Men problematiken ökar och det ska vi inte blunda för, säger Wentzel.
Han menar att en stor del av de unga som begår kriminella handlingar har inlärningssvårigheter i bagaget. Ett bidragande problem är att samhället har förändrats så att du i dagsläget behöver dokumenterad utbildning för att få ens det enklaste jobb.
– Sedan 1980-talet har över 100 000 jobb som du förr kunde lära dig genom att jobba, learning by doing, försvunnit. Om du inte kan hävda dig på annat sätt, om du inte har något vettigt att göra, blir gängen ett alternativ, säger Wentzel.
Gängen kan stå för grupptillhörighet, en miljö där unga vill visa sig duktiga inför äldre medlemmar. Gängen är givetvis också en arena för makthungriga personer. Möjliga åtgärder från samhällets sida är att identifiera ledarna och få stopp på nyrekryteringen. Men Wentzel poängterar ändå förebyggande åtgärder i större skala: samhället har många möjligheter att motverka gängbildningen genom allt från stadsplanering och skola till utbildning och stödåtgärder.
Christian Wentzel talar mycket om individen, hur det gäller att hjälpa den enskilda ungdom som råkat på glid, just på det sätt som är möjligt för just den här individen. Och han poängterar långa bågar, att ungdomsarbetet behöver vara långsiktigt och konsekvent.
– Små justeringar behövs längs med vägen. Jag brukar likna det vid att spela bordshockey, ständiga små justeringar för varje spelare på planen, säger Wentzel.
– Vi måste förstå att samma insatser inte kan fungera för alla, att ett resultat för en individ kan vara bra, fastän det inte är optimalt. Får du till exempel en person som användt tunga droger att övergå till att använda bara gräs, så är det ett framsteg för den personen, även om det för nån annan inte kan ses som ett mål att röka gräs, säger Wentzel.
Han talar också om vikten av att hålla sig à jour med vad som händer i barn och ungas verklighet, såväl på nätet som i den fysiska världen.
– Sociala medier är ju på gott och ont. Å ena sidan kan de paradoxalt nog öka känslan av utanförskap och ensamhet, å andra sidan är det möjligt att hitta likasinnade via nätet och känna att det finns en grupp att höra till. I grupp kan sedan en del få för sig smarta saker och en del få för sig mindre smarta saker, säger Wentzel.
Stationens barn ser sociala medier som en bland flera kanaler för vuxennärvaro. Det avgörande är inte om kontakten sker på nätet, i ungdomslokalen, caféet eller nån annan mötesplats.
– Essensen i jobbet är ändå att de vuxna finns till för de unga här och nu, säger Wentzel.
Christian Wentzel har involverats som mentor i innovationstävlingen SFV Start!, och ser den stora behållningen med tävlingar som den här i att folk från olika sektorer med samma mål kommer åt att träffas. Då kan de bli medvetna om villkor och realiteter som råder för andra inom samma bransch.
Inom Stationens barn ser man också med oro på det som Wentzel kallar sekretessamhället. I avsikt att trygga individens rätt till privatliv har det blivit svårare att dela med sig av information. Till exempel får en ungdomsarbetare från tredje sektorn inte automatiskt berätta för en kommunal ungdomsarbetare vad hen känner till om en individ. Det i sin tur kan leda till onödigt dubbelt arbete och till att fel eller mindre effektiva insatser kan läggas in.
– Det är i första hand föräldrarnas sak att uppfostra ett barn och skolans ansvar att lära dem umgås i grupp. Men det finns också föräldrar som gör så gott de kan, men vars ork kanske inte alltid räcker till. Vem som helst kan bli utsatt. Då ska tredje sektorn och myndigheter hjälpa till med att förebygga och lappa där det behövs, avslutar Wentzel.
Ensamhet och utanförskap är temat för innovationstävlingen SFV Start!, som nu är inne i på slutrakan med sammanlagt 6 lag kvar. Finalen hålls den 23 maj och då väljer juryn ett vinnande lag. Syftet med årets tävling är att hitta nyskapande och verkningsfulla lösningar som motverkar utanförskap bland barn och unga i åldern 6–16 år.
Du kan läsa mera om tävlingen och lagens lösningsförslag på tävlingens webbplats.
Text: Filip von Koskull
Foto: Virve Liljeström
