Under sin tidiga barndom placerades Camilla Roos på ett tiotal olika ställen – hos fosterfamiljer, på barnhem, på sommarläger och tillbaka hos den biologiska mamman. Alla instanser gjorde sitt bästa, men slutresultatet blev inte barnets bästa. Nu har Roos gjort en dokumentärfilm om sina första år.
Läs mer om Folkhälsans barnskydd härFilmen berättar historien om en liten flicka i barnskyddets virvlar under 60- och början av 70-talet.
– Det är min historia, men den är ändå allmängiltig. Jag hoppas det kan vara en film som väcker eftertanke och kanske ger andra fosterbarn tröst, säger Camilla Roos.
Filmen berättar med saklig ton och lugnt tempo, ofta genom anteckningar som barnskyddsmyndigheterna gjort, om vad som hände och vilka alla beslut som fattades under hennes tidiga uppväxt. Beslut som bland annat innebär att hon var placerad på en mängd olika ställen under sina första åtta år. Ett par av dem var Folkhälsans: sommarlägren och barnhemmet i Tölö.
Folkhälsan har arbetat med barnskydd sedan 1933.
– Mycket har tack och lov ändrat under den tiden, men det finns också element som aldrig gör det – som den grundläggande lojalitet som barnet känner gentemot den biologiska föräldern och barnets tendens att söka felet hos sig själv, när det i själva verket handlar om föräldrarnas oförmåga eller de vuxnas beslut, säger Marjaana Piispa, sektorchef med ansvar för bland annat Folkhälsans barnskydd.
Den nuvarande barnskyddslagen är från år 2007 och har förnyats flera gånger efter det. Barnets delaktighet, att höra vad barnet tycker och lyssna på barnet är en väsentlig del av dagens barnskydd.
– Då, på 60-talet, såg man till barns fysiska bästa – en säng att sova i, mat på bordet och hela och rena kläder. Jag har inget minne av att de vuxna pratade med mig och förklarade vad som hände. Det är viktigt att prata också med små barn, på ett sätt som de förstår, säger Roos.
Piispa har samma tankar.
– Visst utgick man säkert från barnets bästa också för 50 år sedan, men uppfattningen om barns utveckling och deras förmåga att förstå och ta emot information var annorlunda än den är idag. Då tänkte man i stor utsträckning att det var viktigast och ofta tillräckligt att sörja för barnets fysiska behov. Man förstod inte att känslan av trygghet är specifikt relaterad till psykologisk trygghet.
Roos minns inte allt från de tidiga åren, bland annat har hon inga minnesbilder från tiden på barnhemmet och sommarlägren. I samband med att hon gick igenom alla myndighetsanteckningar fick hon ett nytt, vuxet perspektiv på händelserna.
Camilla Roos och Momi
– Det som var bra var att min mamma snabbt tog kontakt med barnskyddsverket i Helsingfors när hon behövde stöd och att jag fick bo så pass mycket hos min Momi, som var min mammas ingifta moster. Det var också bra att jag hela tiden hade kontakt med min mamma, att hon ville behålla kontakten med mig. Jag har en historia och en anknytning till min biologiska släkt. Det har varit viktigt för att forma min identitet.
Mycket gick också fel då Roos var liten, inser hon nu som vuxen.
– Jag blev kringflyttad så otroligt många gånger som liten. Det är inte bra, det skapar otrygghet och rotlöshet; en känsla av att inte riktig höra hemma någonstans. Det hoppas jag att man kan lära sig av min historia. Även om barn anpassar sig för att överleva, är det de vuxna som måste ta ansvar för att inte flytta runt ett barn hur som helst, säger hon.
I dagens barnskyddsverksamhet lägger man stor vikt på valet av placering. Lagen förutsätter att bland annat barnets språkliga, kulturella och religiösa bakgrund tas i beaktande.
– Idag fäster man stor uppmärksamhet vid barnets behov och på att man genast ska hitta den placering som är rätt för barnet, där barnet kan slå sig till ro. Även i svåra lägen och utmanade livssituationer undviker man in i det sista att flytta barnet, utan ökar i stället stödet och ser till att det finns fler kunniga vuxna i barnets närhet. Utgångsläget är att barnet känner att hen är trygg och får vara precis som hen är, hen behöver inte på något sätt förtjäna omsorg, säger Piispa.
I filmen framkommer tydligt också den biologiska mammans osäkerhet och smärta, dåliga samvete och skuldkänsla – och vilja att ändå försöka ta hand om sitt barn, trots att krafterna och verktygen saknades.
– Det verkar som om också mamman var mycket ensam, utan stöd. Dagens barnskyddsarbete sker i stor utsträckning i samarbete med barnets föräldrar och övriga i barnets omgivning, påpekar Piispa.
Nu, som vuxen, har Roos ett bra liv.
– Jag sitter ju här nu, kan jobba hemifrån som frilansare, har partner och hund och vad jag kallar bonussöner – afganska flyktingkillar. Jag har hört deras historier och läst deras asylansökningar. Deras upplevelser är fruktansvärda och har gett mig mod att dyka ner i min barndomshistoria.
Camilla Roos
Roos jobbar som manusförfattare och dokumentärfilmare och har med tiden börjat föredra dokumentärfilm framom fiktion.
– Mitt liv har gått mycket ut på att förstå orsak och verkan. Mitt jobb är att berätta berättelser, att beskriva och gestalta orsak och verkan.
Piispa känner igen viljan att som vuxen gå igenom vad som hänt och varför.
– Att vilja hitta pusselbitarna som fattas från ens egen historia är vanligt bland dem som blivit placerade som barn. Vi på Folkhälsans barnhem hör ofta av dem som tidigare bott hos oss. De vill komma på besök, och är hjärtligt välkomna. Ibland kommer de med en vän, ibland med sin partner och ibland med sina egna barn, för att visa för dem var de växte upp.
Camilla Roos undrar var de vuxna finns, de som varit placerade som barn. Adopterade har egna föreningar och forum, men man hör sällan om dem som vuxit upp fosterhemsplacerade.
– Jag vill säga till alla som inte växer upp med sina biologiska föräldrar: Det är inte ditt fel att dina föräldrar inte klarade av att vara föräldrar. Du är du, du har dina egna egenskaper och chanser i livet.
Text: Johanna Savander
Foto: Privata
Visningstiderna för Barn nr 182 under dokumentärfilmfestivalen DocPoint i Helsingfors är följande:
Biljetter kan bokas på https://docpointfestival.fi/event/barn-nr-182-vain-toinen-meista/
Barn nr 182 tävlar om DocPoints pris Bästa inhemska dokumentärfilm. Under våren 2024 kommer filmen också att visas i tv, men tidpunkten är inte ännu fastslagen.
