Alexandra Sandbäck: Älska är valfritt, känna är livsviktigt
Kroppspositivism är inte svartvitt. Borde inte vara, får inte vara. Men det blir ändå lätt endera ”älska din kropp!” eller ”acceptera din kropp!”. Båda är bra, om man lyckas. Men det är sällan en lätt väg ifall man länge levt med fördomar och kritik av till exempel övervikt, som jag, skriver konstnären och författaren Alexandra Sandbäck.
Jag har efter många år insett att det viktigaste är att man känner sin kropp. Den kommer att svika och överraska, men ju mer du vet, och ju djupare du vågar uppmärksamma och ta reda på, desto bättre är du kapabel att ta hand om den farkost du färdas här på jorden med.
Jag har sedan tonåren fått höra att jag måste gå ner i vikt. Också efter att jag gått ner närmare 40 kg och åtminstone på sikt kunde fantisera om en ”normvikt”.
Det finns otaliga, tårdrypande historier om hur främst kvinnor blivit behandlade av hälsovården. Att det liksom inte gått att se förbi vikten, även om allt från blodvärden till helheten varit i gott skick, förutom den åkomma de kommit för att visa upp.
Kroppspositivismen pratar ofta om just det där, att vi måste komma ifrån att det inte behöver vara ohälsosamt att ligga över det ganska missvisande BMI:et. Att vi måste komma ifrån fördomarna och skuldbeläggandet, för att det kan leda till grav psykisk ohälsa och att man inte får rätt vård då allt skylls på vikten.
Men även om vikten, formen eller storleken inte automatiskt berättar om ohälsa, så kan de göra det. Ibland måste vi alltså också se på dessa saker för att de kan vara symtom på sjukdomar vi behöver uppmärksamma i god tid. Och det betyder varken skam eller skuldbeläggning, snarare tvärtom.
Man måste känna sin kropp. Vara accepterande, men också ärlig.
Jag har lipödem. Lipödem innebär att man får abnormalt stora fettceller, ofta på benen, rumpan och överarmarna. Det är en smärtsam och funktionsnedsättande sjukdom som är medfödd och lipödemfettet går inte att ”banta bort”. Man kan i sena skeden av sjukdomen bli helt rörelsehindrad.
Det finns i dagsläget inget botemedel, men många väljer att fettsuga sig, då det blir en sista utväg på grund av smärta eller grava rörelsehinder. Sjukdomen är oftast progressiv och det ligger mycket stigma kring det oproportionerliga utseendet.
Jag har alltså fått höra av hälsovården i alla år att jag måste gå ner i vikt. Banta, banta, banta. Ät inte skräpmat (de antar att jag gör det), och motionera (de antar att jag inte gör det). Inte en enda har varit inläst på lipödem eftersom det är en sjukdom som än i dag inte har en officiell diagnoskod i Finlands sjukvårdssystem.
Men faktum är att eftersom lipödem oftast är hormonellt triggat så skulle en kunnig läkare eller hälsovårdare ha kunnat se mina proportioner redan i tonåren. Jag kunde ha fått verktyg för att hålla sjukdomen i schack, och antagligen varit mycket friskare i dag, ifall jag fått information istället för skam.
Det var jag själv som läste om sjukdomen och tog upp den med min läkare. Det blev uppenbart också för henne att detta finns och att jag har det. Nu kan jag bara informera och göra mitt bästa för att få hjälp av mitt vårdteam.
Min poäng är alltså att man måste känna sin kropp. Vara accepterande, men också ärlig. Om något känns obehagligt eller smärtsamt, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt, så är det värt att reda ut, istället för att tro på vanbilderna och okunskapen som ännu genomsyrar vår idé av hälsa.
För att bearbeta min diagnos och min självbild arbetar jag inom min konst mycket med kvinnokroppen, och specifikt lipödemformerna just nu. Men också innan diagnosen var kanske den viktigaste medicinen mot elaka tankar de självporträtt jag tagit för att vänja ögonen vid min egen kropp, och för att träna att hitta det vackra i varje foto. Det är ju bara jag som ska bo i min egen kropp så jag gör mitt allra bästa för att trivas härinne. Jag pysslar om, äter hälsosamt, klär mig vackert och försöker känna mig själv på alla sätt.
Alexandra Sandbäck är konstnär och författare vars blogg och konst du kan se här.