Är coronaepidemin en elfte ogynnsam barndomsupplevelse?

Finland utmärker sig tyvärr i negativ bemärkelse när man internationellt jämför utmattning hos föräldrar. Helsingin Sanomat publicerade 18.12.2020 en artikel som handlar om ämnet. Någon kanske nickar igenkännande, någon annan kanske är frustrerad över att det blir nyheter över något så självklart: ”föräldrar har väl alltid varit lite trötta?” Men föräldraskaps utmattning är något annat än trötthet. Det handlar om en utmattning som inte går att vila bort. Framförallt handlar det om något som inte bara drabbar föräldern, utan till skillnad från arbetsrelaterad utmattning går föräldraskapsutmattning ut över just det – föräldraskapet, och där med barnen. Det är viktigt att poängtera att man BÅDE kan älska sina barn OCH vara utmattad. Det är inte alltså kärleken som tar slut, utan orken. Barnen har ändå rätt att också känna sig älskade, och föräldern har rätt att orka älska.

Konstant prestation i föräldraskap ökar distansen mellan förälder och barn

Det är skäl att ta statistiken på allvar, för en följd av utmattning är att risken för omsorgssvikt och också våld ökar markant. Långt innan det, blir föräldraskapet något man ”presterar” – man sköter det man måste, så på ytan ser kanske allt ut att vara ok, men den emotionella distansen mellan föräldern och barnet ökar vilket både gör att föräldern inte längre upplever glädje i föräldraskapet (de där små gyllene stunderna som är så belönande och meningsfulla försvinner i disktrasevardagen) och det är bedrövligt inte bara för föräldern, utan framförallt för barnet.

Dagens nyheter är samtidigt både hopplösa och hoppfulla: för föräldrarna mår dåligt, ja. Men det är viktigt att vi är medvetna om det, pratar om det (du som känner igen dig är inte ensam), känner igen det: för vi kan bara åtgärda något vi vet om. Det hoppfulla? Det som inte kommer fram i nyhetsartikeln är att föräldraskaps utmattning faktiskt också går att vårda, man behöver inte vänta ut det. Vi kan inte alltid ändra på de belastande faktorerna i livet, men vi kan öka de skyddande. Det viktigaste är att vi är uppmärksamma på fenomenet, för konsekvenserna kan vara långt gående.

Coronaåret har fördjupat klyftan mellan de som mår bra och de som mår dåligt 

Vilka långtidseffekter coronaviruset för med sig är i skrivande stund oklart, men en effekt vi har tillräckligt med kunskap om för att förutspå är den psykiska (Carbone 2020). Även professor Mirjam Kalland vid pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet har påtalat det lätthänta mänskliga misstaget när man tolkar statistik om välmående, att slutsatsen blir att folk i medeltal ser ut att må bra. Det finns människor och familjer som fick en efterlängtad andningspaus under coronaåret – där det var välkommet med samvaro och ett ekorrhjul som stannade upp. Men det finns också människor och familjer hos vilka den psykiska hälsan, ekonomin och även det allmänna hälsotillståndet har kraschat, eller där hotet om det är verkligt. Statistiskt sett kan medeltalet alltså bli ganska vanligt, men det är uppenbart att klyftan mellan de som mår bra och de som mår dåligt har vuxit rejält.

Det är svårt att förutse framtiden, mitt i coronan. Vi måste stå ut med ovissheten. Viruset är nytt och vi känner inte till det tillräckligt bra för att kunna veta vad som kan eller kommer att hända här näst. Ändå förstår vi oss på människans sinne och välmående tillräckligt bra för att kunna förutspå en kommande våg av psykiskt och socialt illamående. Också denna våg behöver plattas till, och här hjälper det att vara förutseende.

Vi måste satsa på välmående, resiliens och egenvård hos både individen och kollektivet.

Alla har vi det mer eller mindre jobbig nu just. Ovissheten och den delvis hotfulla atmosfären väcker också gamla trauman som bubblar till ytan, och stressen och hopplösheten ökar risken för omsorgssvikt och övergrepp. Samtidigt har vi alla också skyddande faktorer som hjälper oss att klara av livet (också med coronan), bara de identifieras och stärks.

Det är livsviktigt att vi kan identifiera de människor, vars liv är i farozonen för coronans psykiska och sociala våg.

Ogynsamma barndomsupplevelser (Adverse Childhood Experiences eller ACEs) är bakgrundsfaktorer som kan öka riskbeteende. Den senaste tiden har det diskuterats om det är lönsamt att sålla för ACE på individnivå, om ACE-antalet verkligen säger något om individen. Det är ändå både etiskt och ekonomiskt mer hållbart att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, och därför är det också viktigt att vara medveten om att den förhöjda risken på individnivå också behöver förebyggas på just det – individnivå.

Det är klart att på kollektiv nivå kan man påvisa att ACE ser ut att öka både riskbeteende (rökning, missbruk, ohälsosamma levnadsvanor) och risken för sjukdomar. Speciellt de fysiska långtidsverkningarna tros beror på stresspåslaget, så kallad toxisk stress, och bristen på återhämtning. Också mitt under coronan är det viktigt att märka att ogynnsamt hälsobeteende till en del handlar om ett försök till stresshantering, även om sätten är ogynnsamma. Vi kan inte nödvändigtvis förutspå bieffekterna på individnivå, men vi vet att individen med sina val och sitt beteende kan minska risken för att stresshanteringen under coronatiden dyker upp i form av livsstilssjukdomar senare i livet. På samma sätt kan man fundera kring medvetenhet gällande andra riskfaktorer på allmän nivå, och kartlägga dem på individnivå. Vet vi att en individ har högt blodtryck i släkten är det befogat att följa med blodtrycket regelbundet för att snabbt kunna reagera vid en möjlig höjning.

Utvecklandet av psykiska symtom efter ogynsamma barndomsupplevelser kan inte förutspås 

Vi behöver förhålla oss på samma sätt till psykiska och sociala följder. Vi kan inte på förhand veta vem som tillhör den grupp som utvecklar exempelvis psykiska symptom efter ACE, inte heller huruvida dessa härstammar från just ACE. Vi vet ändå också att stress är en riskfaktor för våld och övergrepp. Därför är det viktigt att identifiera risken.

Det är befogat att satsa på förebyggande vård – det är en mänsklig rättighet att få hjälp och stöd i tid. Vi har en hel del att göra då det gäller identifiering och stärkande av skyddande faktorer.

Vi kan bara förändra det vi är medvetna om och det vi erkänner att finns.

ACE ska inte sållas som kliniska gränsvärden, och det är inte meningen att ACE ska användas för att tvinga någon till eller från en viss serviceform. ACE är ändå en del av helhetsbilden och ett sätt att strukturera tänkandet och bemötandet kring händelser som de involverade oftast burit ensamma och där skammen ökat bördan.

Helande möten skyddar för skadliga efterverkningar

Vi kan erbjuda varandra helande erfarenheter varje gång vi möts. ACE och det kumulativa stresspåslaget ger långsiktiga skadliga efterverkningar. Det är alltså livsviktigt att också kumulativt öka helande erfarenheter. Vi behöver mångprofessionellt samarbete och även medborgarmod: vi behöver tillräckligt många som frågar, tar till tals och bär. Detta gäller både på individ- och kollektivnivå. Det är extra viktigt att erbjuda servicen för barn, unga och familjer också under coronan.

Stephen Carbone (2020) uppmuntrar oss att satsa på att öka både individens och kollektivets resiliens. Här passar det kanske in med ett nytt sorts flockskyddstänk. Den sociala och emotionella vågen klarar vi bäst om vi bär dem vars krafter redan tidigare har tagit slut, eller dem som inte orkar kämpa när hela havet stormar. Vi kan inte räkna med att alla som har fått simundervisning kan eller orkar simma, även om det i medeltal är sant. Lika viktigt är det att inte skylla på individens simkunskaper ifall hen blir utmattad – vi måste se till att det finns livbojar tillgängliga för alla som behöver dem. Hoppeligen ökar närvaron av livboja den kollektiva trygghetskänslan, även om alla inte är oroliga över sin egen simkunskap.

Saija Westerlund-Cook, jobbar som sakkunnig på avdelningen Familjer och relationer samt forskar i föräldraskapsutmattning, ACE och hoppfullhet

Tuovi Hakulinen, forskningschef, TtT, Docent, Barn, unga och familjer, THL