Blogginlägg: Civilkurage redan från barnsben

Jag tror att alla föräldrar önskar att deras barn ska växa upp till empatiska vuxna som har förmågan att ta ansvar för sig själva och för andra. Men hur lär vi då barn att ta ansvar? Eller går ansvar att lära ut?

Förra veckan deltog jag i en stor antimobbningskonferens i Stockholm. Under konferensen betonades de tysta åskådarnas roll då det kom till mobbningsförebyggande arbete. Med tysta åskådare menas de barn och unga som ser att någon blir utsatt för mobbning men inte ingriper eller säger ifrån. Forskning visar att barn och unga anser att mobbning är fel. Trots att de har en sådan attityd visar beteendet på något annat. Samma fenomen kan vi se överallt i vårt samhälle. Vi vet ofta vad som är rätt men handlar nödvändigtvis inte därefter.

Att stå upp för någon som blir illa behandlad kräver mod men också övning. Jag tror att civilkurage är något vi måste träna på ända sedan vi är små. I familjen har barnen en ypperlig möjlighet att öva sig i konsten att stå upp för sig själv och andra. Att argumentera, förhandla, påtala orättvisor, hjälpa, trösta, och visa empati är delar som ingår i begreppet ansvarstagande.

Om vi som vuxna ständigt tar till metoder som hot, mutor och belöningar för att barnen ska göra rätt finns det en risk att barnets eget styrningssystem sätts ur spel. 

Att prata om känslor och hjälpa barn att sätta ord på sina egna känslor är en förutsättning för att barnen så småningom ska känna igen känslorna hos andra och utveckla empati. Att känna empati är viktigt men ännu viktigare är det att agera utifrån den empatiska förståelsen, d.v.s. handla empatisk. Då ett litet barn ser att kompisen gråter kanske hen går fram och tröstar. Hämtar favorit nallen, trasan eller en vuxen som kan hjälpa. Då man som vuxen tröstar är det viktigt att låta barnen vara med. Genom att vara med får barnen en modell för hur de kan göra om någon är ledsen eller har skadat sig. Viktig kunskap då barnen lite senare i livet ska stöda och hjälpa en medmänniska.

Små barn visar ständigt prov på empati i vardagen. På småbarnsavdelningen på dagis kan det t.ex. handla om att uppmärksamma de andra barnens föräldrar genom att glatt ropa hej och berätta till kompisen att din mamma eller pappa kom nu! Eller hämta skorna till kompisen för att snabbt kunna springa ut på gården och leka. Som vuxen är det viktigt att uppmärksamma dessa handlingar. Och ibland komma ihåg att intentionen kan man alltid uppmärksamma fastän handlingens slutresultat inte alla gånger behöver vara så lyckad.

Då det kommer till mod och civilkurage bland små barn kan det första steget vara att uppmuntra barnen att berätta till en vuxen om barnet själv eller någon annan blir illa behandlad. Uppmuntra barnen att lita till sin egen inre röst som säger att något inte känns rätt. Om vi som vuxna ständigt tar till metoder som hot, mutor och belöningar för att barnen ska göra rätt finns det en risk att barnets eget styrningssystem sätts ur spel. Det är just den etiska kompassen som vi som vuxna önskar att ska fungera då barnen ställs inför olika etiska dilemman i vardagen.

Stiftelsen Raoul Wallenberg fanns med under konferensen. Genom sitt arbete och med hjälp av olika kampanjer har de velat uppmärksamma och konkretisera ordet civilkurage. De tror liksom jag själv på att civilkurage går att träna men att vi måste börja med oss själva. Vad kan jag göra för att agera medmänskligt?

Min utmaning till mig själv och till dig är därför att välja en sak från stiftelsens lista. Låt dig inspireras och utmanas av de 100 tips som finns listade på hur du kan göra skillnad genom ditt eget agerande. Det behöver inte alltid handla om stora saker. Idag ska åtminstone jag välja nummer 9 på listan.