Ett tryggt liv värt att leva

Föreställ dig en sommardag. En grupp äldre från ett av Folkhälsans hem ska på utfärd till en rhododendronpark tillsammans med personalen. En del har minnessjukdom, en del tar sig fram med rullstol.

När de åkt iväg märker enhetschefen som stannat kvar på enheten att åskmoln tornar upp sig och snart smattrar ösregnet ner. Orolig hastar enhetschefen till parken, utrustad med paraplyer och sopsäckar.

Väl framme hittar hon ett gäng våta men mycket nöjda damer och herrar. ”Vet ni vad, jag minns inte när jag senast blivit blöt, när jag fått ett sådant här sommarregn över mig!”

– Efteråt talade de äldre i flera veckor om den ljuvliga utfärden som blev en upplevelse: det doftade regn, du blev våt, du frös lite, det hände någonting! Sedan åkte du hem igen, bytte till torra kläder och fick något varmt att dricka. Det här är en sann historia från en av våra enheter. Och i stället för att himla sig och tänka att ”oj, så fruktansvärt, alla blev våta och kalla”, så är det här ett bra exempel på ett liv värt att leva. Du ska få frysa någon gång, för då vet du hur skönt det är att bli varm; du ska inte fara illa, men du ska få uppleva olika saker, påpekar Kira Exell-Paakki, chef för boende och socialservice på Folkhälsan Välfärd.

Som ett led i kvalitetsarbetet vill Folkhälsan få reda på vad kunderna önskar och behöver för att kunna uppfylla deras förväntningar.

Ryms dåliga val inom normen för ett gott liv?

I historien om utfärden utkristalliseras en viktig etisk frågeställning: har du rätt att göra ”dåliga” val när du blir äldre?

– En av våra enhetschefer brukar säga att vi väldigt lätt curlar våra äldre: plötsligt får du inte uppleva besvikelse, att lyckas, misslyckas, gå ut i regnet och bli blöt. För mig är det en fruktansvärd tanke att jag på ålderns höst inte skulle få gå ut en kall stjärnklar natt för att se stjärnorna som gnistrar, för att jag inte får gå ensam ut i natten och nattpersonalen inte kan lämna enheten där jag bor.

Exell-Paakki får medhåll av Folkhälsan Välfärds kvalitetschef inom service för äldre, Eva-Maria Nystén.

– Det är en central fråga vilka rättigheter du har när du åldras. Det talas mycket om barnens rättigheter, men mer sällan om de äldres rättigheter. Det finns många faktorer som blir besvärliga när minnet sviker, när fysiken sviker. En dag får du problem med minnet, och plötsligt har du därför inte rätt till saker, säger Nystén.

– I stället borde man utgå från att du är du, och det du behöver ska du få.

Ett problem i samhället i dag är att man ser äldre som en homogen grupp. Den utstakade stigen är att först ska man klara sig ensam, sedan med hjälp av hemvård och sedan ska man flytta in på ett boende med dygnet runt-service.

– När det brister i din funktionsförmåga borde vi helt enkelt kunna utreda vad du behöver för ersättande funktioner för att kunna leva ett så fullvärdigt liv som möjligt. Även om du skulle fortsätta bo kvar på samma boende som förr och ha tillgång till samma serviceform kan du få olika mängder hjälp och service, säger Exell-Paakki.

– Vi har byggt upp en kultur i vårt samhälle för vad som är normen för hur man gör. Sådana här frågor får Eva-Maria tillsammans med vår sektor för boende och socialservice begrunda. Vi vill alltid vara lite före alla andra, och Folkhälsans värdegrund handlar om en människosyn som utgår från respekt för varje människa som individ, säger Exell-Paakki.

– Det är en utmaning att hålla sig inom sin egen kulturs ramar för vad som är bra och hur vi vill ha det, men samtidigt tänja och utveckla – saker går att göra på många sätt inom samma ramar. Men självbestämmanderätten ska finnas där, till din sista stund, betygar Nystén.

”Best practice – framgångsrika tillvägagångssätt – börjar vara gammal skåpmat. Nu ska vi jobba med next practice, framtidens bästa praxis – precis i samklang med Folkhälsans vision om att vara föregångare, två steg före”, säger Kira Exell-Paakki (t.v.) och Eva-Maria Nystén.

Kvalitetschef visar vägen

Folkhälsan har arbetat strukturerat med kvalitetsutveckling sedan början av 2000-talet.

– Folkhälsan Välfärd har haft en viktig och aktiv del i arbetet eftersom kvaliteten av vår serviceproduktion mäts konstant. Kvaliteten stärker vårt varumärke, och vi tävlar i upphandlingar med vår kvalitet. Vi är väldigt reglerade av olika avtal, men vad är det lilla extra, vad är Folkhälsan-prägeln? säger Kira Exell-Paakki.

För att ytterligare jobba mer strukturerat och målmedvetet och fastställa hur Folkhälsan ska mäta kvalitet – och definiera vad som egentligen är Folkhälsan-kvalitet – har man i år inrättat en ny befattning, kvalitetschef inom service för äldre. Till jobbet valdes Eva-Maria Nystén som nu axlar ansvaret för nästa steg i kvalitetsarbetet.

– Jag har besökt flera av våra Folkhälsanhus och kommer att besöka dem alla, framför allt för att tala med dem som jobbar och bor hos oss: få höra vad de tänker, tycker, vilka behov de har, vad de har för önskemål, problem och utmaningar. Nu samlar vi framgångsrika tillvägagångssätt och stöder våra enheter i att utbyta erfarenheter, säger Nystén.

– Vi vill också att omvärlden ska veta hurdan kvalitet vi har på vår service, hur vi mäter den och påvisar den – det är viktigt att vi internt tydligt formulerar svaren på de här frågorna, men lika viktigt att vi kommunicerar utåt, tillägger Exell-Paakki.

Hur kan vi stöda vår personal i att vara engagerade och värna om de mekanismer som håller lågan brinnande i arbetet – det är frågor Folkhälsan Välfärds chefer funderar på.

Lyssnar in kunder och personal

Vilka är då de konkreta mätare som Folkhälsan använder för att utvärdera sin kvalitet?

– Vår absolut viktigaste mätare inom service för äldre är RAI (Resident Assessment Instrument) som administreras av Institutet för hälsa och välfärd THL. Genom RAI har vi en referensram både för att bedöma vår egen utveckling och för att mäta olika kvalitetsindikatorer. Det ger oss också möjlighet att jämföra våra uppmätta värden med medelvärdet i landet, förklarar Exell-Paakki.

– Också kundenkäterna vi gör är jätteviktiga och Eva-Maria kommer att jobba vidare med dem: vi vill utveckla dem så att vi faktiskt får svar på vad det är våra kunder önskar och behöver och så att vi får veta hur vi kan uppfylla kundernas förväntningar. Därtill ska vi återinföra systemet med självutvärdering när det gäller personalen: hur ser personalen på vårt kvalitetsarbete, upplever våra anställda att de kan jobba enligt våra handböcker och planer för egenkontroll, och om inte, vad är hindren?

Mätare och planer till trots återkommer både Nystén och Exell-Paakki gång på gång till utgångspunkten: att det är människan som står i centrum av allt Folkhälsan gör.

– En oerhört viktig sak i vårt kvalitetsarbete utöver alla kvantitativa mätare är arbetet med att hålla glöden i vårt salutogena tänkesätt levande. Vi fokuserar inte på brister utan ser möjligheter och satsar på utveckling. Hur kan vi stöda vår personal i att vara engagerade, utveckla de mekanismer som håller din låga brinnande, värna om att jag ser dig, jag ser dig alltid som människa?

Text: Mira Honkavaara
Foto: Karl Vilhjálmsson, Hedvig Sandell, Mikko Käkelä

Bakom lås och bom eller fri som en fågel – normer är ofta kulturbundna

”Jag har inte möjlighet att gå ut, jag är instängd inom fyra väggar.” Lider du av en minnessjukdom kan det här vara en del av din vardag i Finland i dag.

– Det finns ingen lag som säger att vi ska låsa dörrar där det bor äldre med minnessjukdom, ändå gör vi det ofta i dagens läge. Jag förstår att det handlar om trygghet, om anhörigas oro och det faktum att vi inte vill att någon ska fara illa – men var går gränsen för att sätta sig över en människas fria vilja? Vad är vanvård och vad är trygghet – det är svåra frågor, men de behöver diskuteras i stället för att skyffla frågorna under mattan, säger Eva-Maria Nystén, kvalitetschef inom service för äldre på Folkhälsan.

Kira Exell-Paakki, chef för boende och socialservice på Folkhälsan, var i fjol på studiebesök i Japan där hon fick uppleva en alldeles annorlunda vardagsnorm.

– Inga dörrar var låsta på ett hem för personer med minnessjukdom som vi besökte. Vid alla entréer fanns frivilliga, och när en dam med rollator skulle gå ut gick en frivillig fram till henne och frågade: ”Kan jag komma på promenad med dig?”. Efter en stunds promenad kunde den frivilliga fråga: ”Ska vi gå tillbaka nu och ta en kopp te?” Ingen retorik om att ”nu ska du inte gå någonstans, vart är du på väg” – vi har mycket att lära oss av andra kulturer.

– När vi här på Folkhälsan hade gäster från Tyskland som bekantade sig med våra enheter förvånade de sig i sin tur över att vi serverar så god mat och lyssnar så mycket på vad de äldre önskar, hur de vill ha sin dag, att det var väldigt individuellt; i Tyskland är det mera disciplinerat och inrutat. Men de undrade med vilken rätt vi höll en del dörrar låsta. Vi frågade dem: ”Vad gör ni om någon går ut från ett tyskt hem för äldre och inte kommer tillbaka?” Svaret var rätt och slätt: ”Vi letar rätt på personen själv eller anmäler till polisen.”

Text: Mira Honkavaara