Varför vi behöver tala om ACE eller ogynnsamma barndomsupplevelser?

Vad handlar ACE eller ogynnsamma barndomsupplevelser egentligen om, Saija Westerlund-Cook, sakkunnig i familjearbete på Folkhälsan?

Det handlar om händelser eller livssituationer i barn- och ungdomen och hur de kan påverka ens sociala relationer, hälsa och välmående på lång sikt. Personer med fler ogynnsamma barndomsupplevelser i bagaget har, enligt ACE-forskning, större risk att råka ut för psykiska och fysiska sjukdomar som påverkar hälsan senare i livet. I praktiken handlar det om att man kan räkna eller screena efter ACE:s och beräkna en persons risk att råka ut för ohälsa.

”Man mår varken psykiskt, fysiskt eller socialt bättre av att bita ihop och förtränga det förflutna. Tvärtom – viftar vi bort det förgångna har vi det framför oss i annan form.”

Vilka är de ogynnsamma upplevelserna och vad exakt ökar de risken för?

Till de ogynnsamma upplevelserna  i barndomen räknas fysisk och emotionell misshandel och omsorgssvikt, sexuellt utnyttjande, familjevåld, föräldrarnas skilsmässa, psykiskt illamående eller missbruk hos en förälder, eller att en förälder suttit i fängelse. Enligt studien har personer med dessa ACE:s i bagaget större risk att få problem med alkohol, droger, arbetslöshet, rökning, brist på motion och utöver det här har man ökad risk för fetma, diabetes, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, stroke, depression och självmordsförsök. Man brukar säga att ju fler ACE:s desto större risk. Det här visar ACE-forskning som gjordes i USA för 20 år sedan men då föll den rätt mycket i skymundan.

Ens ACE:s kan alltså mätas – hur då?

En ACE-screening tar ett par minuter. Det är sällan man behöver tänka efter om man har dessa upplevelsen i bagaget eller inte, även om vissa kan tolkas någonstans i gråzonen, som till exempel emotionell omsorgssvikt. Men det är upplevelsen som är det väsentliga. Är din upplevelse att du var otrygg under din uppväxt – då är det din sanning.

Varför har en 20 år gammal studie plötsligt lyfts upp igen?

Själv tänker jag att det finns en nåd i att den samlat damm ett tag – för i tiden visste man inte mycket mera än att dessa upplevelser var skadliga på sikt. Livslängden kan i värsta fall förkortas med 20 år. Det är kanske inget man mår särskilt bra av att  veta när skadan redan har skett. Nuförtiden förstår vi bättre hur vi kan förebygga och lindra effekterna på ett annat sätt än för tjugo år sedan. Det känns hoppfullare och mera etiskt att de får synlighet nu även om man förstås kan tänka att en hel generation gått förlorad här emellan.

Kan det inte vara skadligt att räkna folks ACE:s och kanske börja se dem som hopplösa fall?

Man mår varken psykiskt, fysiskt eller socialt bättre av att bita ihop och förtränga det förflutna. Tvärtom – viftar vi bort det förgångna har vi det framför oss i annan form. Ingen överraskas väl av att personer med flera ACE:s löper större risk för depression och ångest, men att de dessutom har större risk att få i hjärt- och kärlsjukdomar, stroke, diabetes eller andra oförklarliga fysiska symptom är det få som vet. Nu vet vi dessutom bättre hur vi kan motverka ACE:s skadliga effekter.

Varför vill du doktorera i detta?

Jag tycker det är oerhört intressant och spännande. Jag har i många år jobbat med familjer och sett vilka spår dessa ogynnsamma barndomsupplevelser sätter. Jag tycker också att det är en fråga om social rättvisa. Varje människa har rätt att veta hur ogynnsamma barndomsupplevelser kan påverka oss.

Hur kan barndomsupplevelser påverka ens föräldraskap?

Det är de små utmaningarna i föräldraskapet som kan se annorlunda ut med ACE:s i bagaget – om man själv varit utsatt för våld kan man reagera annorlunda på ett barn i trotsåldern som sparkar och slår. Ifall barnet ropar att det hatar en kan de flesta föräldrar ta det med ro – sådant säger nästan alla barn åt sina föräldrar någon gång. Har man däremot själv haft en otrygg barndom och upplevt emotionellt våld och omsorgssvikt kanske det känns på ett annat sätt. Vi har vårt bagage med oss i nuet vare sig vi vill det eller inte. Men nuet blir lättare att bära om vi förstår att det känns tungt, inte bara på grund av det som finns i nuet, utan också på grund av det förflutna.

Hur kan vi bli bättre på att inte påverkas av det förflutna då?

Det har visat sig att när vi intresserar oss för föräldern mera holistiskt – som en människa med ett förflutet, istället för att fokusera enbart på föräldraskapet som en prestation – då lättar det. ACE-medvetenheten kan vara ett sätt att både motivera föräldrar till att förebygga ACE för egna barn, men också för att söka hjälp och stöd med att bearbeta egna ACE:s. Då kan vi, förhoppningsvis, lyckas bryta mönstren som tyvärr ofta går i arv. Det handlar om förebyggande barnskydd, men främst om ett medmänskligt sätt att vara. Vi behöver bli bättre på att fråga Vad är det som har hänt dig? istället för Vad är det för fel på dig? Tittar vi på oss själva och varandra genom de glasögonen får vi en större förståelse, inte bara för hur det är, utan också för vad vi behöver.

Hur ska du nu jobba rent konkret med ACE genom din forskning och inom Folkhälsan?

Vad forskningen kommer fram till återstår att se. Vi är bara i startgroparna. Jag är oerhört glad och tacksam för att jag får samarbeta med Institutet för hälsa och välfärd (THL) och lika glad och tacksam för att vi med Jakobstads social- och hälsovårdsverk nu ska göra en pilotundersökning där vi screenar efter föräldrars ogynnsamma barndomsupplevelser, resiliens (återhämtningsförmåga) och hoppfullhet.

Saija Westerlund-Cook, sakkunnig i familjearbete på Folkhälsan forskar i ogynnsamma barndomsupplevelser vid Åbo universitet tack vare bidrag från Alli Paasikiven säätiö.

Text: Hanna Rundell