Antimobbning i daghem, skolor och idrottsföreningar

Kompis-, vänelevs- och tutorverksamheten ger eleverna möjlighet att vara delaktiga i att främja trivseln i sin egen skolmiljö. 

När det gäller trivsel och gemenskap i skolan är de unga en viktig resurs. Skolpersonal gör mycket för att välkomna nya elever till skolan men äldre elever har ett viktigt perspektiv att beakta när det gäller att introducera nya elever till skolan och skolmiljön samt att jobba för ökad trivsel för alla i skolan. Kompiselever finns i åk 1-6, vänelever finns i åk 7-9 och tutorer i andra stadiet utbildningar, i vissa skolor har man valt ett annat namn för verksamheten. Gemensamt för alla åldrar är att uppdraget baserar sig på ett frivilligt engagemang och att de ungas delaktighet i planering och genomförande är central. Vänelever i åk 1-6 kan också finnas i form av vänklassverksamhet, så att en äldre årskurs är vänlever för en yngre årskurs.   

Kompiselever, vänelever och tutorer medverkar till en smidig introduktion till skolan, dels genom gemenskapshöjande aktiviteter och dels genom att finnas tillgängliga för frågor och råd. Det är en stor omställning att börja i en ny skola med mycket ny information under de första dagarna. För den som är ny i skolan kan det vara svårt att förstå hur skolvardagen ser ut, var lektionerna hålls och hur man hittar rätt i skolbyggnaden. Ibland kan det vara lättare att fråga en vänelev/tutor än att fråga någon i skolans personal.  

För att verksamheten ska fungera optimalt så behöver den vara förankrad i skolan. Verksamhetens målsättning ska vara klar och stöd från kollegor ledning är viktigt.

Skolan utser handledare som ansvarar för verksamhetens genomförande, utvärdering och utveckling. Det rekommenderas att skolan har minst två handledare, så att dessa kan samarbeta och vid behov dela på arbetsuppgifterna.   

Handledarnas uppgifter är  

• Att planera verksamheten så att den passar skolans övriga verksamhet och behov  
• Att marknadsföra verksamheten bland elever och skolpersonal.
• Att informera elevernas föräldrar om att verksamheten finns i skolan  

• Att rekrytera nya kompiselever/vänelever/tutorer (kamratstödjare)
• Att planera och genomföra kamratstödjarnas utbildning 
• Att handleda kamratstödjarna i deras planering och genomförande av aktiviteter i klasser och grupper samt följa upp hur arbetet fortskrider. 
• Att utvärdera skolans kamratstödsverksamhet, både tillsammans med kompiselever/väneleverna/ tutorerna och i handledarteamet 

Folkhälsan stöder handledare genom att erbjuda handledarutbildning, nätverk och material. Mera informationen om handledarens uppdrag finns på moodle.

Väneleverna/tutorerna har ett viktigt uppdrag i skolan och känner sig ofta både inspirerade och motiverade att göra ett bra jobb. Därför är det viktigt att väneleverna/tutorerna får utbildning och verktyg som behövs för uppdraget. 

Utbildningen kan se olika ut beroende på skolan och dess målsättning för verksamheten. Ett syfte med utbildningen är att skapa en samhörighet mellan väneleverna/tutorerna. Samarbetet löper smidigare i en trygg grupp där medlemmarna känner varandra. 

Utbildningen ska vara ett tillfälle där väneleverna/tutorerna ges en möjlighet att reflektera kring verksamheten och rollen som vänelev/tutor. Därför är det viktigt med en genomgång av verksamhetens värdegrund och de förväntningar som finns på den. Väneleverna/tutorerna behöver också få öva sig på kommunikativa färdigheter för att kunna sköta uppdraget framgångsrikt. 

Handledarna ansvarar för utbildningens genomförande och innehåll.  Folkhälsan rekommenderar att grundutbildningen är minst 12 timmar lång, utbildningen kan delas upp på flera tillfällen eller hållas i större helheter. Förutom grundutbildningen behövs kontinuerligt stöd, handledning och regelbundna träffar. Det är också möjligt att erbjuda kompletterande fortbildning kring olika teman som passar verksamheten.  

Handledarna ansvara för och drar utbildningen, men det är en fin möjlighet att engagera kollegor eller andra utomstående i utbildningen. Det är viktigt att första träffen med den nya vänelevs-/tutorgruppen sker med handledaren. De gamla väneleverna/tutorerna kan också vara till stor hjälp i utbildningen av de nya. En del av utbildningen kan också ordnas tillsammans med någon annan skolas vänelever/tutorer. 

Folkhälsan ordnar årligen en två dagar lång utbildning för vänelevs- och tutorhandledare samt nätverksträffar.   

Handledare planerar tillsammans med vänelever eller tutorer hur verksamheten ska se ut. Alla ska vara överens om innehållet och vem som gör vad. Fundera först på vad ni vill uppnå med verksamheten och vad ni vill göra. Använd gärna Folkhälsans dialogduk för vänelever och tutorer när ni planerar verksamhetsåret. Den ger stöd i såväl planeringen som genomförandet av aktiviteter.

Årsklocka
Planera enligt en årsklocka för att verksamheten ska fördelas jämnt över hela skolåret. Ni kan exempelvis pricka in utfärder, temadagar, tillställningar och diskussioner. Många skolor ordnar också introduktionsdagar för de nya eleverna. Under de här dagarna har vänelever och tutorer en viktig roll när eleverna lär känna varandra genom olika gruppaktiviteter. Årsplanering:Fundera på hurdan verksamhet ni vill ha och vilka mål ni vill nå. Gör sedan upp en årsplan på vad ni ska göra och när – gärna med en bred variation på evenemangen.

Förslag på verksamhet

Augusti:

• Vi tar emot de nya eleverna

• Vi ordnar introduktionsdagar

• Vi gör vår vänelevs-, eller tutorverksamhet synlig i skolan

• Vi är med och utlyser Skolfreden

September–december:

• Vi ordnar gemensamt program enligt vår verksamhetsplan

• Vi besöker klasserna

• Vi hittar på verksamhet i skolan som gör det lätt för nya och gamla elever att träffas och umgås

Januari–februari:

• Vi firar vändagen

• Vi ordnar gemensamma program

Mars–april:

• Vi besöker klasser för att värva nya vänelever/tutorer

• Vi deltar i utbildningen av de nya väneleverna/tutorerna

Maj:

• Vi träffar nästa läsårs nya elever

• Vi utvärderar verksamheten

• Vi firar avslutning och får intyg

• Verksamheten fungerar parallellt med både gamla och nya vänelever/tutorer

Med diskriminering avses att en person behandlas sämre än någon annan i samma situation utifrån till exempel personens ålder, etniska eller nationella ursprung, språk, religion, övertygelse, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning, kön eller könsidentitet. Diskriminering sker när någon med högre status eller auktoritet missgynnar någon med lägre, t.ex. om en tränare behandlar en idrottare illa utifrån något av ovanstående förhållanden. Läs mer i diskrimineringslagen.

När kränkningar utifrån någon av diskrimineringsgrunderna sker mellan lagkamrater, träningskamrater eller mellan andra som har samma officiella status eller auktoritet, pratar vi om trakasserier. Vid oönskade sexuella inviter, anspelningar, skämt, insinuationer m.m. pratar man om sexuella trakasserier

1. Prata med en vuxen du litar på (det kan till exempel vara din mamma, pappa, en tränare, en förälder till en kompis eller en lärare).

2. Du kan också berätta för en kompis och be att den berättar för någon vuxen, ifall du själv inte vågar eller vill göra det.

3. Berätta gärna också för den vuxna vad du skulle önska att man gjorde åt saken. Ibland kanske den vuxna vet precis vad som behöver göras, men ibland kan man behöva säga till hur man vill att situationen ska hanteras.

4. Om du upplever att den vuxna inte tar dig på allvar så försök ändå att berätta igen, kanske för någon annan, tills du hittar någon som lyssnar.

Kom ihåg!
- Din känsla kan inte vara fel, den ska tas på allvar.
- Du har alltid rätt att må bra och känna dig välkommen i din förening eller ditt lag. 

Akuta skedet

1. Lyssna på vad barnet/ungdomen har att berätta, vad det upplever och hur det mår.
2. Ta det barnet/ungdomen berättar på allvar.
3. Tala öppet med barnet/ungdomen om hur du går vidare och varför. Lyssna till barnets/ungdomens önskemål och ta det i beaktande så långt du anser att det är möjligt.
4. Vänd dig till den vuxna som ansvarar för ditt barns aktivitet i föreningen, d.v.s. tränaren, lagledaren eller någon motsvarande. Fråga om föreningen har en handlingsplan för hur de hanterar kränkningar. Om de inte har en, diskutera tillsammans hur ni går vidare.
5. Om den som utsatt ditt barn är den ansvariga tränaren/ledaren, prata direkt med personen i fråga eller, om det är av allvarligare art, kontakta föreningens/sektionens styrelseordförande.
6. Följ hela tiden upp med barnet/ungdomen och föreningen om situationen förändras eller fortgår.

Förebyggande och uppföljande insatser
7. Försök vara närvarande vid träningar och tävlingar/matcher för att se och höra vad som händer. Föreslå förändringar om du ser att någon särskild situation verkar otrygg. Hur kunde situationerna göras tryggare? Diskutera med andra föräldrar och med ledarna.

Främja ett gott klimat
8. Kom ihåg att reagera på ALLA kränkningar som du ser och hör, både bland de aktiva och bland åskådare. Genom att diskutera, reagera och markera kan alla hjälpas åt att skapa ett gott och stödjande klimat.
9. Tänk på att du är en förebild. Hur du själv pratar om idrotten och om andra personer och hur du agerar i idrottssammanhang har betydelse för hur barn och ungdomar runt omkring dig agerar. 

Akuta skedet

1. Om du ser det – ingrip genast! Förklara varför beteendet är fel och tala om hur man gör i stället. Om möjligt och vid ett lämpligt tillfälle, prata i enrum med det barn eller den ungdom som mobbat.
2. Om ett barn eller en ungdom kommer till dig: lyssna på vad barnet/ungdomen har att berätta, vad det upplever och hur det mår.
3. Ta det barnet/ungdomen berättar på allvar.
4. Tala öppet med barnet/ungdomen om hur du går vidare och varför. Lyssna till barnets/ungdomens önskemål och ta det i beaktande så långt du anser att det är möjligt.
5. Om föreningen har en handlingsplan/åtgärdstrappa mot kränkningar, följ den. Om inte, kontakta någon ur styrelsen för att få råd. Diskutera med en ledarkollega om du har en, så att ni kan stödja varandra.
6. Kontakta vårdnadshavarna och berätta vad som har hänt samt informera om hur ni i föreningen agerar. Om ni har en handlingsplan/åtgärdstrappa så informerar ni om den.
7. Prata med den/de som utfört kränkningen om vad du konkret har sett och hört, ju konkretare desto bättre. Förklara att det inte är acceptabelt och varför. Kontakta vårdnadshavare och berätta vad som hänt, hur ni agerat och kommer att agera framöver. Om ni har en handlingsplan/åtgärdstrappa så informerar ni om den.
8. Följ upp situationen, både med den som blivit utsatt och den som har utsatt, för att se om situationen förändras eller fortgår.

OBS! I en mobbningssituation för man separata samtal med den utsatta och den som utsätter, aldrig tillsammans. Anledningen är att det finns en ojämlikhet i makt mellan parterna och den ojämlikheten finns med även i samtalet. Risken är då stor att den utsatta inte vågar säga precis hur den upplever saker. Om det däremot handlar om konflikt mellan två jämnstarka parter, då kan man t.ex. ha ett s.k. medlingssamtal tillsammans.

Förebyggande och uppföljande insatser
9. Gör förändringar om du ser att någon särskild situation verkar otrygg. Hur kan situationerna göras tryggare? Genomför förändringen och följ upp, blev det bättre? Diskutera med andra ledare, styrelse och vårdnadshavare.
10. Fråga de aktiva om det finns otrygga platser och/eller situationer? Finns det saker de vill förändra? Åtgärda och följ upp.
11. Initiera att ni gör åtgärdstrappor/handlingsplan i föreningen om det inte finns. På så sätt blir det lättare att agera nästa gång en otrygg situation uppstår. Folkhälsans material Dialogduken är till hjälp i den gemensamma dialogen inom föreningen och om man vill bygga upp en handlingsplan. Det går också att kontakta tryggidrott@folkhalsan.fi för hjälp.

Det här kan du göra för ett gott klimat
12. Kom ihåg att reagera på ALLA kränkningar som du ser och hör, både bland de aktiva och bland åskådare. Genom att vara konsekvent och diskutera, reagera och markera visar du vilket sorts beteende som accepteras och inte.
13. Tänk på att du är en viktig förebild. Hur du själv pratar och agerar har stor betydelse för hur barn och ungdomar runt omkring dig agerar. 

1. Om du ser/hör: tala om för den vuxna vad du sett/hört, hur du ser på det och hur du vill att man agerar i stället. Om det finns en handlingsplan/åtgärdstrappa, följ den!
2. Om kränkningen är av allvarligare art eller om beteendet fortgår, kontakta styrelsen. Vårdnadshavarna informeras senast i detta skede.
3. Styrelsen ska fatta beslut om vilka åtgärder som vidtas.
4. Följ aktivt med och agera genast om nya kränkningar sker.

Akuta skedet

1. Undersök vad som redan har blivit gjort.
2. Om ni har en handlingsplan/åtgärdstrappor inom föreningen, följ den!
3. Om kränkningar fortgår eller är allvarliga, ta upp det i styrelsen. Fatta beslut om hur ni anser att situationen ska hanteras. Var i kontakt med den ansvariga ledaren och eventuellt vårdnadshavare och berätta hur ni kommer att gå vidare.
4. Följ upp genom regelbunden kontakt med den ansvariga ledaren.
5. Brottsliga handlingar ska naturligtvis polisanmälas.

Förebyggande insatser
6. Gör en kartläggning bland de aktiva, hur trivs man i föreningen, vad känns tryggt/otryggt, vad skulle man vilja förändra (på Folkhälsans webbsida finns t.ex. en trivselenkät riktad till de aktiva). Åtgärda.
7. Gör upp handlingsplaner/åtgärdstrappor för hur kränkningar hanteras, steg för steg, inom föreningen. Gör en plan/trappa som gäller för ledare, en för vårdnadshavare och en för aktiva.
8. Informera samtliga tränare, ledare, vårdnadshavare och aktiva om att handlingsplanen finns och hur den ser ut.

Främjande insatser
9. Definiera begreppen inom styrelsen: vad är mobbning, kränkande behandling, diskriminering m.m.?
10. Fundera kring föreningens värden, hur vill vi att de aktiva ska uppleva vår förening? Vad finns vi till för och vad är vårt syfte? Gör upp en värdegrund för hela föreningen. Folkhälsans material Dialogduken är till hjälp i det gemensamma samtalet kring värdegrunden inom föreningen, samt om man vill bygga upp en handlingsplan.
11. Kommunicera ut värdegrunden till ledare, vårdnadshavare och aktiva och stäm av varje beslut och åtgärd mot värdegrunden: gör vi det vi säger att vi ska göra? 

Toppning innebär att någon, oftast tränare och/eller lagledare, väljer ut den eller de i ett lag eller en grupp som presterar bäst. De bästa spelarna/idrottarna får fördelar som de andra i laget/gruppen inte får. De kan till exempel få spela/delta i en match/tävling som alla inte får spela/delta i, få mer speltid än andra eller få välja position eller startordning. 

Ledare: Idrottsledarens roll är alltid viktig inom all idrott, men för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) blir ledaren extra viktig.

Boken ”Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar” ger inspiration, tips och råd om hur man bemöter barn och ungdomar med adhd och andra osynliga funktionsnedsättningar inom idrotten.

Bl.a. följande tips riktas till idrottsledare och tränare som möter barn och unga med NPF:

• Stäm av med föräldern hur barnet fungerar.
• Se till att alla barn får lyckas på varje träning.
• Satsa på positiv förstärkning av det rätta beteendet.
• Strukturera vardagen och träningen.
• Var förutsägbar.
• Håll dig alltid till planen.
• Håll dig lugn och samlad.
• Påminn och upprepa, det kan aldrig bli övertydligt.
• Påminn och rätta med glimten i ögat.

Föräldrar: Några tips till föräldrar till idrottande barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar:

• Lyssna på barnet så du vet hur det tänker och funderar i idrottssituationer.
• Välj dina strider! Det får inte bli för mycket nej och negativ uppmärksamhet.
• Låt barnet lyckas, slösa med beröm.
• Förbered alla på hur ditt barn fungerar.
• Boka möten med tränare, ledare med flera. Tränarna är ofta vanliga föräldrar som inte känner till hur barn med NPF fungerar. Berätta att NPF är en funktionsnedsättning, att det inte handlar om dålig uppfostran.
• Glöm aldrig: du känner ditt barn bäst! Hjälp de andra att förstå.

Fler råd och idéer finns i boken om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och den går att ladda ner gratis från svenska Centrum för Idrottsforsknings webbplats.

Mobbning betyder att en eller flera personer under en längre tid utsätts för medvetna negativa handlingar av en eller flera personer. Handlingarna kan vara fysiska, psykiska eller verbala. I definitionen av mobbning ingår också att den som blir utsatt har svårt att försvara sig och är i underläge.

När det gäller mobbning bland småbarn är det svårt att veta när ett barns handlingar blir medvetna och avsiktliga. I stället för att fokusera på om barnets handlingar är avsiktliga, är vuxnas uppgift att göra barn medvetna om att vissa handlingar kan såra och skada andra. Trots att mobbning är ett problem som måste tas på allvar, är det bra att undvika termerna mobbare och offer då man pratar om enskilda barn och i stället tala om själva handlingen. 

Det finns inga enskilda tecken som med säkerhet visar att ett barn blir utsatt för mobbning.

Det kan finnas många orsaker till att ett barn mår dåligt. Barnet berättar inte alltid om hen är utsatt för mobbning. Det kan bero på till exempel skam, rädsla eller hjälplöshet. Var lyhörd för ditt barns signaler – om ditt barn plötsligt vägrar gå till dagis ska du prata med barnet och reda ut vad det är som är på tok. 

Att ens barn blir utsatt för mobbning väcker starka känslor. Det lönar sig ändå inte att börja reda ut situationen medan man är överväldigad av känslor. När känslorna lagt sig är det viktigt att kontakta daghemspersonalen så att ni kan reda ut saken tillsammans. Du kan också be om att få ta del av daghemmets handlingsplan för att förebygga och ingripa i mobbning. Om daghemmet inte har en sådan ska de ändå kunna berätta för dig hur de tänker gå tillväga för att stöda och hjälpa ditt barn så att mobbningen upphör.

Då du talar med ditt barn om mobbning:

• Håll dig lugn och lyssna utan att döma. Signalera tydligt att det inte är barnets fel och att du kommer att stöda och hjälpa barnet så att mobbningen upphör.
• Inge hopp om att situationen kommer att lösa sig.
• Berätta för ditt barn hur du kommer att gå till väga då du samtalar med personalen, så att barnet känner att du inte går bakom ryggen på hen.
• Följ upp att mobbningen upphör och stöd ditt barn i processen. 

Prata med ditt barn om vad som har hänt, lyssna utan att döma. Att skälla på barnet leder oftast bara till försvarsmekanismer. Hjälp i stället ditt barn att gottgöra sitt beteende om hen har varit elakt mot ett annat barn. Den som mobbar andra saknar ofta förståelse för hur det egna beteendet påverkar andra. Därför behöver barnet vuxnas stöd och vägledning för att lära sig att förstå hur det andra barnet kanske känner sig. Var noga med att följa upp att det negativa beteendet upphör och beröm barnet då hen lyckas.

• Var tydlig med att det inte är okej att mobba andra.
• Sätt dig in i barnets situation, även om barnet handlat fel.
• Fundera tillsammans ut olika sätt som kan hjälpa barnet att kontrollera ilska och att klara av besvikelser.
• Hjälp ditt barn att förstå och gottgöra handlingar som varit negativa.
• Att diskutera är effektivare än att bestraffa.
• Följ upp situationen och beröm barnen också då hen visar tecken på små framsteg.
• Be daghemspersonalen om hjälp så att ni tillsammans kan reda ut situationen. 

Att få ord och begrepp för det man upplever har visat sig avgörande för att kunna berätta om mobbning och få hjälp. För att barn ska berätta för vuxna är det viktigt att vi signalerar att det är bra att barnet berättade om händelsen för oss. Om vi däremot kallar barns berättelser för skvaller, eller uppmanar dem att strunta i om någon retas, finns det risk att barnen inte längre kommer till oss med sina problem. Forskning visar att ju äldre barnen blir, desto mer sällan berättar de om de blir utsatta. Små barn har ännu stark tilltro till oss vuxna. Signalera därför att du bryr dig om det barnet berättar och tar det på allvar.

Forskning från Finland (Repo 2015) visar att ca 12 procent av barnen i 3-6 års åldern är involverade i mobbning på något sätt: 7 procent utsatte andra för mobbning, 3 procent blev mobbade och 2 procent både mobbade andra och blev själva mobbade (s.k. mobbare-offer). 

Mobbning på dagis liknar mycket den mobbning som sker inom skolvärlden. De vanligaste formerna av mobbning bland småbarn är olika former av psykisk mobbning. Det kan handla om hot, utpressning och uteslutande ur leken. 

Mobbning skiljer sig från konflikter genom att det finns en maktobalans mellan den som utsätter och den som blir utsatt för mobbning. Den som blir utsatt för mobbning har svårt att försvara sig mot de negativa handlingarna och är därmed i underläge. När det gäller konflikter eller gräl handlar det oftast om relativt jämnstarka personer som är av olika åsikt om någonting. Konflikter och gräl är oftast också relativt kortvariga och det är inte samma barn som blir utsatt för dem. 

För att ditt barn ska ha det bra i gruppen är det viktigt att alla barn i gruppen har det bra. Du kan som förälder påverka klimatet i gruppen genom att till exempel tänka på följande:

• Lär känna andra barn och vuxna i gruppen. Signalera till ditt barn att de andra barnen i gruppen är viktiga till exempel genom att prata och hälsa på alla.
• Fundera över dina värderingar då det kommer till kamratrelationer. Främjar hemmets värderingar mobbning? (Är det t.ex. acceptabelt att pojkar slåss och att flickor bara kan leka två och två?)
• Delta i samarbetet med daghemmet; t.ex. föräldramöten och andra aktiviteter som ordnas.
• Diskutera med barnet om inbjudningar till födelsedagskalas, så att inte något barn i gruppen upprepade gånger blir utan inbjudan. Förbind dig till de regler som gäller på daghemmet.
• Tänk på hur du pratar om andra människor i barnets närvaro.
• Ge barnet möjlighet att leka med andra barn. Barnets sociala förmåga utvecklas bäst då barnen får erfarenhet av lek.
• Följ med och stöd ditt barns lekar på fritiden.
• Tala med ditt barn om kompisar, hur man leker tillsammans, är en god vän och står upp för andra om man ser att hen blir orättvist eller illa behandlad.
• Undvik att styra vem ditt barn leker med. Bjud hem olika barn i gruppen så att ditt barn får erfarenhet av många olika kompisrelationer. 

Bakom varje mobbningsfall finns ett komplext mönster. Det är därför viktigt att man ser mobbningen ur ett bredare perspektiv än bara som ett enskilt eller två barns problem.

Alla kan bli utsatta för mobbning. Ibland tillskriver den som mobbar den utsatta med olika attribut som avvikande utseende eller annorlunda beteende för att rättfärdiga sitt beteende. Det går alltid att hitta orsaker till att kränka någon, och det är oftast gruppen runt omkring som möjliggör att mobbningen fortgår, genom att till exempel skratta eller inte säga ifrån. Det är därför viktigt att berätta för den som blir utsatt att det aldrig är hens fel. Ofta försöker den som blir utsatt ändra på sig själv och sitt beteende för att mobbningen ska upphöra. Att bli utsatt för mobbning är ofta förknippat med skam och skuldkänslor och det händer att barn inte berättar att de blir utsatta för att de känner sig misslyckade, och inte vill göra vuxna i sin omgivning ledsna och upprörda. 

Att träna sociala och emotionella färdigheter är avgörande i det mobbningsförebyggande arbetet. Föräldrar och andra vuxna har en viktig uppgift i att lära barn empati. Att skapa och upprätthålla vänskapsrelationer är något barn behöver lära sig. Små barn övar ännu på sitt samspel och behöver kontinuerlig vägledning och stöd av en vuxen i leken. En förutsättning för att kunna stöda är därför att finnas nära barnen och kunna ingripa och vägleda då negativa situationer uppstår i vardagen.

• Uppmuntra barnet att benämna känslor och känna igen dem hos sig själv och andra.
• Lär barnet att kontrollera sina känslor och impulser.
• Ömsesidiga och jämlika vänskapsrelationer kan fungera som ett skydd mot mobbning. Med åtminstone en god vän minskar risken för mobbning och följderna av mobbning kan vara mindre destruktiva.