”Det kan gå bra”
Linnea Sundbloms föreställning Body Talks är en berättelse om att växa upp med en funktionsvariation.
Livet är som livet är och vissa har tuffare starter. Jag råkade få hemiplegi, alltså halvsidesförlamning, då jag var tio dagar gammal, säger Linnea Sundblom.
Sundblom, som är uppvuxen på Åland, studerar nu sitt sista år på Teaterhögskolan i Helsingfors. I december 2022 presenterade hon sitt konstnärliga slutarbete Body Talks där hon berättar om sin uppväxt och sin sjukdomshistoria. Budskapet Sundblom vill föra fram är att det kan gå bra.
– Jag har haft otrolig tur att jag är uppvuxen i Finland med den vård vi har och att mina föräldrar hade resurser att jobba hårt med mig. Så klart har det emellanåt varit väldigt mycket jobb, men i mitt fall har det gått bra.
I föreställningen Body Talks varvas utdrag ur otaliga patientjournaler med en skolflickas dagboksanteckningar. Berättelsen handlar om ”en glad flicka” som flitigt gör sina övningar tillsammans med sin mamma, drömmer om den snälla pojken hon är kär i och önskar få favorithästen på nästa ridläger. Men det finns också mörka stråk, då den deprimerade 9-åringen inte vill röra på sig. Det är svårt, men även det lekfulla får ta plats.
– Överallt finns det duktiga personer som kan hjälpa och föräldrar som orkar. All respekt också för alla föräldrar som inte orkar, det finns många som har det mycket tuffare.
Vill inspirera och stärka
Det var absolut ingen självklarhet för Sundblom att berätta historien om sig och sin kropp för en publik.
– Jag har alltid tyckt att det varit sånt tjat om kroppen hela tiden, av förklarliga skäl. Men i somras mötte jag flera personer, både vuxna och barn, som hade liknande funktionsvariationer. Jag blev väldigt inspirerad av dem, och kände att kanske jag kanske kan inspirera och stärka någon om jag berättar min historia.
Hon ser inte sin berättelse som någon personlig framgångssaga.
– Jag ser det hellre som en framgångssaga för vården, för sjukhusen, för rehabiliteringen och fysioterapeuterna. Att jag står på scenen och gör föreställningen är resultatet av god vård.
Folkhälsan spelade en stor roll för Sundblom under hela uppväxten.
– Jag och min mamma var mycket på Folkhälsans habiliteringsavdelning ”Habben” i Helsingfors. Jag har gått hos en hel rad fysioterapeuter och ergoterapeuter. Tack vare att min mamma jumppade med mig framför Bolibompa är jag så bra som jag är i dag. Men samtidigt känner jag att det där lilla barnet kunde ha fått ta det lite lugnt.
Fick förståelse för föräldrarna
Linnea Sundblom använder begreppet funktionsvariation om sin hemiplegi.
– Jag har en varierad kropp och inte någon normkropp, men jag har aldrig identifierat mig med mitt handikapp. Mina föräldrar har varit väldigt noga med att min kropp och är som den är och att jag i princip kan göra vad som helst. Jag har aldrig blivit mobbad och på det stora hela har jag aldrig känt mig begränsad.
Hur kändes det att läsa dina egna journaler som vuxen?
– Det var tufft, särskilt mina deppigaste journaler då jag var omkring nio år gammal. Jag var deprimerad, överviktig och rörde på mig dåligt. När man är så liten är det en stor del av ens liv. Det var väldigt jobbigt att läsa i vuxen ålder, men det gav också en förståelse för att jag ibland har så otroligt negativa tankar om min kropp.
Kroppsmedvetenheten är på gott och ont, säger Linnea Sundblom.
– Jag vet precis hur kroppen funkar och känner direkt om det är något som känns konstigt. Via journalerna har jag också fått en förståelse för mina föräldrar, vad de har gått igenom och kämpat med.
Linnea Sundblom har skapat Body Talks tillsammans med Julia Åman som står för ljuddesignen.
Text: Heidi Furu
Foto: Roosa Oksaharju