Mannens liv är kortare – varför?

– Motgångarna börjar redan före födseln, dödligheten bland pojkar i fosterstadiet är större än bland flickor. En orsak är konflikten mellan moderns X-kromosomer och pojkens X och Y. Pojkar är dessutom oftare prematurer.

Det säger Mika Gissler som är forskare och professor vid Institutet för hälsa och välfärd (THL) i Finland och gästprofessor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle på Karolinska institutet i Stockholm. Han är flitig medverkare som både föreläsare och åhörare på internationella kongresser som handlar om hälsa ur olika synvinklar.

Och som man är han särskilt intresserad av det manliga perspektivet på hälsa, välfärd och levnad.

Mika Gissler är forskare vid THL och insatt i mäns hälsa.

– Inte bara är den tidiga starten svårare för pojken. Småpojkar är mer benägna att råka ut för olycksfall. Det bara händer för småpojkar, och lite större pojkar på till exempel moped. Sedan kommer större riskfaktorer in som alkohol och tobak. I dag dricker visserligen kvinnor mer än förr men typiskt för män är att de dricker för ofta, för mycket och för snabbt. Alltså på ett sätt som är illa, säger Gissler samtidigt som han påpekar att rökningen ändå har minskat.

– Under krigsåren rökte hela 90 procent av männen. Det berodde förstås på att soldaterna fick gratis cigarrettransoner. I dag röker kanske 20 procent av männen.

Mannen väntar så länge som möjligt

Gissler ser vissa tydliga skillnader som kan förklara något av problematiken.

– Kvinnan har ett starkt social nätverk. Hon har lättare att söka vård eller hjälp i ett tidigt skede och det gäller både hälsovård och psykiatriska tjänster. Kvinnan är mer medveten om hälsans holistiska betydelse, har lättare att berätta om sina problem och förebygger problem genom att agera tidigt. Hennes sociala kapital är helt enkelt större, hon vet när, hur och var hon ska söka hjälp.

Pojken och den unga mannen kommer i kontakt med hälsovård genom daghem, skola och sedan värnplikt. Men sedan fångar ingen instans upp honom.

Men mannen, säger Gissler, han väntar så länge som möjligt.

– Mannen tyr sig inte till läkare eller vård förrän det är absolut nödvändigt, när läget är mer eller mindre akut. Och när han sedan kontaktar läkare är det i så sent skede att följderna inte nödvändigtvis är lika positiva som de skulle kunna vara. Det ligger något macho i livsstilen, säger Gissler och medger att han personligen inte är något undantag.

– Jag måste erkänna att också jag slarvar trots att jag borde veta bättre. Min arbetsgivare, THL, som man tycker skulle gå i bräschen för företagshälsovård har slopat den allmänna hälsogranskningen där man kallar anställda till kontroll med jämna mellanrum. THL har gjort som många andra arbetsgivare, tagit beslut om sparåtgärder och slopat praxis att kalla till hälsogranskning. På egen begäran får man gå men då är tröskeln redan mycket högre. Så jag är som vilken karl som helst, jag går till läkare bara när jag måste.

Det finns ingen enkel lösning på dilemmat.

– Pojken och den unga mannen kommer i kontakt med hälsovård genom daghem, skola och sedan värnplikt. Men sedan fångar ingen instans upp honom. Det går kanske bra tills han fyller fyrtio men sedan ackumulerar problemen och senast då borde han bli medveten om vikten av hälsan. Kolesterol och högt blodtryck känns inte men utgör allvarliga risker och upptäcks inte utan test. Helsingfors stad har ett bra koncept, Kundit kondikseen där man kallar alla män som fyller fyrtio till hälsogranskning och en del andra kommuner gör samma. Men vi behöver ett nätverk som når längre ut, når alla män.

Där kvinnan alltså självmant söker hjälp ska mannen bli nådd på något sätt.

– Att fånga upp en person med till exempel gryende diabetesrisk i ett tidigt skede är att spara på sikt.

Men undersökningar visar att mannen har svårare att artikulera sina problem, förklara vad som felas.

– Jag befarar att det problemet inte minskar i och med att allt fler läkare är kvinnor.

Gissler nämner också att mannens psykiska hälsa är sämre än kvinnans.

– Men vi vet inte om den psykiska hälsan beror på alkoholbruk eller om mannen använder alkohol för att lindra sitt illamående. Däremot vet vi att matvanor påverkar hälsan, och en man som inte lever i parförhållande är inte lika benägen som kvinnan att granska sin kost. Å andra sidan motionerar mannen flitigare än kvinnan, och ändå är hans förväntade livslängd kortare.

Den nordiska paradoxen

 Det är ändå inte bara skillnader mellan kvinna och man och respektive hälsobeteende som oroar forskarna. En bekymmersam utveckling är att klyftan i samhället blir djupare och svårare att hantera i takt med att skillnaderna i utbildning och socioekonomisk status växer. Ju kortare utbildning desto större risk för marginalisering, och ju sämre socioekonomisk ställning desto högre tröskel att söka vård.

– Trots vår nordiska välfärdsmodell ökar den socioekonomiska hälsoklyftan, och polariseringen mellan folk med lång utbildning och kort blir djupare. Inom forskningen talar vi om den nordiska paradoxen som innebär att vi trots vår strävan efter jämställdhet och demokrati i välfärden inte alls klarar oss bättre i arbetet med att motarbeta marginalisering än länder i Västeuropa, säger Gissler.

Han hänvisar till en konferens om nordisk hälsovård som nyligen hölls i Stockholm. Huvudtalare på konferensen var professor Johan Machenback från Holland, och Machenback skildrade en ganska beklämmande nordisk verklighet som knappast motsvarar den uppfattning beslutsfattarna har.

I de nordiska välfärdsländerna med jämställdhet som mål är skillnaderna i dödlighet och sjukdom bland olika befolkningsgrupper inte mindre än i övriga Västeuropa. De relativa skillnaderna i hälsa är stora i Finland, Danmark och Norge, och orsaken är den höga dödligheten blodkärlssjukdomar, cancer och olycksfall bland personer med kort utbildning.

Det är ekonomiska, kulturella och politiska faktorer som inverkar på utvecklingen, och i takt med att välfärden i ett land ökar minskar hälsoskillnaderna men dock samtidigt så att klyftan blir djupare mellan olika befolkningsgrupper genom att skillnaderna i ekonomisk ställning och utkomst växer.

Paradoxen är enligt Machenback att hälsoskillnaderna ser ut att öka när demokratin blir starkare. Men hälsoskillnader påverkas inte av att kvinnor har jobb, av nivån på utgifter för hälsovård, socialskyddets omfattning eller sammansättningen på regeringen. Inte ens långvariga vänsterregeringar har minskat på hälsoklyftan.

Mika Gissler understryker vikten av ett aktivt grepp i hälsofostran, betydelsen av att agera och nå fram. Han hänvisar till en annan talare på samma nordiska hälsovårdskonferens i Stockholm,  Sigríđur Kristín Hrafnkeldóttir från Island. Hon är ordförande för föreningen för isländska hälsovårdsanställda. På Island har man under de senaste åren satsat stort på bashälsovården, på fördjupat kunnande i och information om hälsa samt främjande av motion. På kort tid har hälsobeteendet bland isländska 15-16-åringar förbättrats dramatiskt. För tjugo år sedan var 42 procent av högstadieeleverna i fyllan minst en gång i månaden, 23 procent rökte och 17 procent hade testat cannabis. I dag är motsvarande tal 5, 2 respektive 6 procent.

För att återgå till möjligheterna att höja den finländska mannens förväntade levnadstid uttrycker Gissler en farhåga om att social-och hälsovårdsreformen utgör en risk uttryckligen för den manliga hälsan.

– Sote går i princip ut på att folk ska få välja. Och vi vet att den finländska mannen inte väljer alls, utom när det är akut, säger Gissler.

Text: Nina Weckström