Audelina Ahumada: Vi behöver göra oss förtjänta av barns berättelser
Alltför ofta hör jag att unga helst låter bli att involvera föräldrar eller andra vuxna då de tampas med utmaningar och konflikter som de trots allt har svårt att reda ut på egen hand. Om oss vuxna säger de att vi bara gör det värre. Det här är ett misstroendevotum av rang. Det bjuder in till självrannsakan och frågan om vad vi kunde göra bättre för att stärka barns och ungas tillit till att vi verkligen är beredda att lyssna till och ta deras upplevelser på allvar.
Inom barnskyddet är det ofta bråttom. Det är ingen hemlighet att vi som arbetar med barn och deras familjer många gånger gör det under en effektivitetspress som styrs av såväl ekonomiska som tidsmässiga begränsningar. I de fall situationerna dessutom är akuta och behovet att skydda barn från skada är trängande, löper vi risk att förbise barnens egna röster. Trots att besluten påverkar dess vardag.
Vikten av att höra barnet, också då sårbarheten är stor och åtgärder måste vidtas på kort varsel, kommer sig inte enbart av att vi här faktiskt har att göra med en juridisk rättighet, nämligen artikel 12 i FN:s barnkonvention. Det finns dessutom omständigheter som gör att just de vuxna, som i allmänhet fungerar som barnens språkrör, av en eller annan orsak inte kan ge tillräcklig eller ens helt tillförlitlig information. Vissa studier belyser till exempel att kvinnor som utsätts för våld i hemmet riskerar att undervärdera barnens upplevelser av det som sker. Samtidigt är det nödvändigt att vidga fokuset så att vi utöver föräldrarnas roll i barnets liv också beaktar andra faktorer (såsom skola eller hälsa), vilka påverkar barnets vardag, välbefinnande och utvecklingsmöjligheter. För att vi som jobbar med och för barn i enskilda situationer skall kunna bilda oss en uppfattning om barnets bästa är det nödvändigt att vi lyssnar till hens egna åsikter, erfarenheter och synpunkter. Därför utgör också artikel 12 i barnkonventionen en av dokumentets huvudprinciper.
Det är avgörande att vi erbjuder barn en omgivning där de kan känna sig trygga och fria att uttrycka sig utan att behöva vara rädda för negativa konsekvenser.
Att vara involverad i en annan människas liv bjuder ständigt in till frågor som gäller förtroende, tillit och förmågan att ta den andras perspektiv. För att barn och unga (eller vuxna för den delen) skall uppleva det som meningsfullt att öppna sig för oss, måste vi skapa förutsättningar för att de verkligen skall kunna känna sig delaktiga i beslut som gäller dem. Då är det avgörande att vi erbjuder dem en omgivning där de kan känna sig trygga och fria att uttrycka sig utan att behöva vara rädda för negativa konsekvenser. Likaså måste vi ge dem tillträde till sådana personer som faktiskt kan påverka de beslut som fattas, och alltid göra klart för dem på vilket sätt deras synpunkter kommer att, och kan tas i beaktande. Vi kan inte förvänta oss att de skall bjuda in oss i sin värld om de inte förstår sammanhanget eller om de inte får den information och hjälp de behöver för att överhuvudtaget kunna bilda sig en uppfattning. Och vi kan inte förutsätta att någon skall känna sig motiverad att uttala sig om en fråga hen inte uppfattar vara relevant. Istället behöver vi än en gång fråga och lyssna. På vad som är viktigt för barnen, vad de oroar sig och är rädda för, vad de önskar, förstår och inte förstår. Istället för att ta saker för givna – så som vi människor så ofta tenderar göra.
Att höra barn och unga gällande frågor som påverkar deras tillvaro hjälper oss att skönja komplexiteten i de fenomen vi har att göra med. På så sätt fördjupas och nyanseras vår egen förståelse av hur vi som vuxna verkligen kan finnas till för dem. Det här betyder inte att ”barnen själva ska få bestämma” eller att de ska vara tvungna att avgöra sådant som de ännu inte är mogna för eller har kapacitet till. Däremot handlar det om att vi ändamålsenligt skall kunna utveckla interventioner och tillvägagångssätt som verkligen stöder och hjälper dem. Och att ge dem möjligheter att påverka sin egen situation i den mån det går att förverkliga.
Det handlar om att visa respekt och att med trovärdighet bära det ansvar vi har som vuxna. Och att ge våra barn fungerande modeller så att de, när de vuxit upp, en dag skall kunna ta sig själva på allvar, känna sig redo att stå upp för sig själva och varandra, och göra sina röster hörda i gemenskapen*.
*Den här texten är inspirerad av föreläsningar som hölls bl.a. av professor Laura Lundy och professor Carolina Överlien på 11th Conference on Child Abuse and Neglect, som ordnades av THL den 25.5. 2021 under temat Hearing the Voice of Children and Young People
Text: Audelina Ahumada