Nina Knuters har alltid vetat att hon vill jobba med barn som behöver specialstöd. Som speciallärare inom småbarnspedagogiken på Folkhälsan får hon göra precis det hon brinner för.
Här kan du läsa mer om hur det är att jobba på Folkhälsan– Vad har du där för slags bil? Är det en lastbil?
Speciallärare Nina Knuters sitter på golvet på Folkhälsans daghem Lyckoslanten, mitt i billeken, och talar med de små pojkarna. Pojken med bilen nickar, och Nina fortsätter med att fråga om vad man kunde tänka sig att lägga på flaket? Och vilken färg har bilens hjul?
Genom att sitta med i leken och prata med pojken får Nina en uppfattning om hans ordförråd och allmänna språkutveckling. Är allt som det ska vara, eller finns det behov av extra stöd?
– Jag tittar på allting, egentligen. Språket, det sociala samspelet med kompisarna, känslolivet, motoriken – allt, säger Nina.
Nina Knuters besöker alla Folkhälsans daghem och eftisar i huvudstadsregionen. I Folkhälsans daghem i Åboland gör hennes kollega Heidi Hermansson samma sak. På hösten iakttar de alla barn för att bedöma vilka barn som behöver extra stöd, och på våren fokuserar de på dem.
– Ofta tipsar pedagogerna i barngruppen mig. De kan till exempel säga att de har börjat undra litet över det här barnets språkutveckling, han verkar inte tala så mycket. Då kollar jag ju främst på språket när jag iakttar barnet, men ibland lägger jag sedan märke till något annat som pedagogerna inte har sett – att det ligger överkänslighet bakom, till exempel. Ibland är det föräldrarna till barnet som tar upp ämnet, och någon gång är det jag som märker att något inte riktigt är som det ska vara.
Stöder både barnen och pedagogerna
Nina följer med barnens lek på förmiddagen, och försöker speciellt leka och prata med de barn som eventuellt skulle behöva extra stöd. Hon äter också lunch med barngruppen och iakttar matsituationen.
Efter lunchen, när barnen sover, är det dags för teamplanering med gruppens pedagoger. Där går de igenom speciellt de barn som pedagogerna har funderat på, och om Nina själv har lagt märke till något särskilt tar hon också upp det. Under mötet ger Nina tips om hur pedagogerna kunde stöda och hjälpa barnen i vardagen.
– Jag försöker alltid ge konkreta tips. Ofta gör jag också material – till exempel kort med symboler – och skickar till pedagogerna. Jag vet ju att det alltid är fart på i barngruppen, pedagogerna hinner inte göra så mycket utöver sitt vanliga arbete.
Ibland är lösningarna mycket enkla. På Lyckoslanten påpekade Nina till exempel att de kunde skaffa ett memoryspel med mer detaljerade bilder, så man kunde tala om vad som syns på bilderna i samband med spelet och på det sättet hjälpa barnen att utveckla sitt ordförråd.
Ibland sitter Nina också med på utvecklingssamtalen med barnens föräldrar för att kunna stöda pedagogerna och svara på föräldrarnas frågor. Hon hjälper alltså pedagogerna, barnet och barnets föräldrar en bit på vägen, men vidare utredningar och eventuella terapier sköts sedan vid behov via kommunens rådgivning.
Speciell plats i hjärtat för barn som behöver extra stöd
Nina Knuters blev färdig barnträdgårdslärare 1995.
– Jag har alltid vetat att jag vill jobba med barn som behöver extra stöd. Jag har själv en vuxen son med autismspektrum, men jag visste det redan innan jag fick honom.
På Folkhälsan har hon jobbat sedan 2007. Sitt nuvarande jobb, som speciallärare inom småbarnspedagogiken, har hon skött i ett drygt år. På frågan om vad som är roligast med jobbet får hon fundera en stund – det är så mycket.
– Jag tycker väldigt mycket om att vara med barn. Det är också roligt att jobba med pedagogerna. Som helhet är jobbet jätteroligt. Alla dagar är helt olika. Grupperna, barnen och pedagogerna är alla olika. Jobbet på eftis är helt annorlunda än det på dagis.
Nina uppskattar också att hon själv bestämmer över sin kalender och får sköta sitt jobb i lugn och ro, i egen ordning. Om hon har mycket att skriva kan hon boka in en kanslidag.
Det negativa med jobbet har egentligen inte med jobbet att göra, utan handlar om en helt annan sak. Ibland gör krassa ekonomiska omständigheter att ett barn inte kan få den hjälp barnet skulle må bäst av. Det skär i hjärtat.
Uppskattas för det jobb man gör
Nina är nöjd med Folkhälsan som arbetsgivare.
– Man uppskattas som arbetstagare, för det jobb man gör. Jag tycker också om att Folkhälsan är en familjär och flexibel arbetsgivare. Det har till exempel alltid gått att ordna så att jag har fått hålla min semester när jag har velat.
Och barnen. Det viktigaste i jobbet.
– Många barn har fastnat i minnet under åren. I synnerhet de gånger där jag har varit tvungen att kämpa mest för att få deras tillit. Sedan, när man väl får den, får nog de barnen en speciell plats i ens hjärta.
Text och foto: Johanna Savander
