Diabetisk njursjukdom är fortfarande en stor börda - Folkhälsan

29 augusti 2022

Diabetisk njursjukdom är fortfarande en stor börda

Diabetesepidemin är en global hälsokris och en av de snabbast växande sjukdomsbördorna på 2000-talet. Läkaren Fanny Jansson Sigfrids doktorsavhandling ger nya insikter i en av de allvarligaste långtidskomplikationerna - diabetisk njursjukdom.

Diabetisk njursjukdom orsakar förtida dödlighet i samband med typ 1-diabetes

Diabetes är fortfarande en allvarlig sjukdom, trots de senaste årtiondenas förbättrade behandlingsmöjligheter. Men varför är diabetes fortsättningsvis så allvarligt? För det första är diabetes vanligt förekommande. I världen har en av tio vuxna diabetes, och nästan en halv miljon finländare lever med en diabetesdiagnos. Dessutom har Finland den tvivelaktiga äran att ha den högsta förekomsten av typ 1-diabetes i världen, sjukdomen drabbar alltså finländare i större utsträckning än någon annan befolkning. Typ 1-diabetes står för 5–10 procent av alla diabetesfall, men den vanligare diabetesundertypen, typ 2-diabetes, förekommer också i stor utsträckning hos oss. För det andra kan akuta diabeteskomplikationer - både för högt och för lågt blodsocker - vara dödliga om de inte behandlas på rätt sätt i tid, och sjukdomens långvariga komplikationer är både vanliga och allvarliga.

Varför är diabetisk njursjukdom viktigt? Anledningen är att diabetisk njursjukdom är vanligt förekommande, och konsekvenserna är allvarliga.

De långvariga komplikationerna kan delas in i makro- och mikrovaskulära komplikationer, beroende på storleken på de blodkärl som påverkas. De makrovaskulära komplikationerna påverkar hjärtat, hjärnan eller de perifera artärerna i benen. De mikrovaskulära komplikationerna - diabetisk njursjukdom, diabetisk retinopati och diabetisk neuropati - angriper mindre blodkärl i kroppen.

Vid Folkhälsans forskningscentrum undersöker forskningsgruppen FinnDiane (Finnish Diabetic Nephropathy) typ 1-diabetes och dess komplikationer. För forskningsgruppen är diabetisk njursjukdom av särskilt intresse. Forskningsgruppen grundades för 25 år sedan av professor Per-Henrik Groop, som har arbetat med diabetisk njursjukdom under en betydande del av sin karriär.

– Varför är diabetisk njursjukdom viktigt? Anledningen är att diabetisk njursjukdom är vanligt förekommande, och konsekvenserna är allvarliga, säger Groop.

Diabetisk njursjukdom ökar dödligheten särskilt genom kardiovaskulära dödsorsaker. Risken för förtida dödlighet ökar trefalt redan i det första skedet av albuminuri, jämfört med bakgrundspopulationen utan diabetes.

Professor Per-Henrik Groop.

Albuminuri är en indikator på njursjukdom och innebär ett onormalt högt läckage av albumin, ett protein som normalt finns i blodet, till urinen. En frisk njure låter inte betydande mängder albumin passera från blodet till urinen. En skadad njure kan släppa igenom mätbara mängder. Ju mindre albumin i urinen, desto bättre. Vi kan alltså använda urinalbumin för att mäta njurhälsa, samt progression och regression av njursjukdom.

– Om man går ut och screenar för urinalbumin eller nedsatt njurfunktion kommer mer än varannan patient med typ 2-diabetes att ha tecken på njursjukdom. Vid typ 1-diabetes är motsvarande andel en av tre, förklarar Groop.

Albuminuri har nått en platå

Fanny Jansson Sigfrids, läkare och forskare vid Folkhälsans forskningscentrum, studerade trenderna för diabetisk njursjukdom för sin nyligen publicerade doktorsavhandling. I avhandlingen presenteras ny forskning om förekomsten, utvecklingen och regressionen av den mikrovaskulära komplikationen för diabetes.

Kunskapen om förekomsten av diabetisk njursjukdom, särskilt dess första albuminurierstadier, har varit förvånansvärt begränsad - både när det gäller Finland och ur internationell synvinkel. Min avhandling var utformad för att fylla den här kunskapsluckan.

– Det första kliniska tecknet på diabetisk njursjukdom kallas måttlig albuminuri. I det här skedet kan endast mycket små mängder albumin i urinen mätas. Måttlig albuminuri kan utvecklas till svår albuminuri och, tyvärr hos vissa individer, vidare till njursvikt, berättar Jansson Sigfrids.

– Kunskapen om förekomsten av diabetisk njursjukdom, särskilt dess första albuminurierstadier, har varit förvånansvärt begränsad - både när det gäller Finland och ur internationell synvinkel. Min avhandling var utformad för att fylla den här kunskapsluckan, säger Jansson Sigfrids.

För att undersöka förekomsten av albuminuri använde Jansson Sigfrids en befolkningsbaserad studiedesign som omfattade ett slumpmässigt urval av 1 500 personer, som diagnostiserats med typ 1-diabetes mellan 1970 och 1999 i Finland. Hon granskade systematiskt deras medicinska journaler och patientberättelser för att bedöma utvecklingen av njursjukdom.

Från vänster: Professor Per-Henrik Groop, Doktor Fanny Jansson Sigfrids och Professor Stefano Del Prato, strax efter Jansson Sigfrids lyckade disputation.

– Våra resultat för svår albuminuri är till en början optimistiska: bland dem som diagnostiserades med typ 1-diabetes mellan 1970 och 1979 hade 27 procent utvecklat svår albuminuri efter 25 år av diabetes, men motsvarande andel var endast 12 procent bland dem som utvecklade diabetes under det följande decenniet. Detta innebär att mellan 1970- och 1980-talen hade incidensen ungefär halverats. Efter 1980-talet hade den nedåtgående trenden för både måttlig och svår albuminuri tyvärr planat ut, säger Jansson Sigfrids.

– Även om måttlig albuminuri traditionellt setts som ett ganska "ofarligt" stadium av njursjukdom, presenterar min avhandling några alarmerande resultat: även i modern tid kommer över hälften av individerna att utveckla allvarligare albuminuristadier inom 15 år efter en diagnos av måttlig albuminuri, fortsätter Jansson Sigfrids.

De tre andra studierna som ingick i doktorsavhandlingen omfattade studiekohorten som FinnDiane-studien använder. De detaljerade kliniska uppgifterna, som härstammar från undersökningen av FinnDiane-deltagarna under de senaste 25 åren, analyserades tillsammans med kardiovaskulära data och mortalitetsinformation från nationella register. I doktorsavhandlingen bedömdes regressionen av albuminuri - det vill säga övergången till ett mindre allvarligt stadium av njursjukdom över tid - samt utvecklingen i förhållande till lipidparametrar, såsom kvarvarande kolesterol.

– Även om regression av albuminuri är ett vanligt fenomen och är förknippat med en allmänt förbättrad prognos, återstår det fortfarande att ta itu med en betydande restbörda av diabetisk njursjukdom. I våra observationsanalyser fann vi att kvarvarande kolesterol tydligt var förknippat med utvecklingen av njursjukdom, men också med framtida kardiovaskulära händelser och dödlighet, så den här tankegången förtjänar att undersökas noggrant i framtiden, säger Jansson Sigfrids.

Tidigt och effektivt ingripande är nyckeln till framgång

Läkaren Stefano Del Prato är professor i endokrinologi och metabolism vid universitetet i Pisa och chef för diabetesavdelningen vid universitetet i Pisa, Italien. Del Prato fungerade som opponent vid Jansson Sigfrids doktorsdisputation.

Jansson Sigfrids typ av arbete är betydelsefullt och kan hjälpa många människor med diabetes.

– Diabetesvården har förändrats sedan upptäckten av insulin, och insulin har förbättrat livet och överlevnaden för personer med typ 1-diabetes och diabetes i allmänhet. Men det har också utsatt diabetiker för risken för flera komplikationer, en av dessa komplikationer är njursvikt, påpekar Del Prato.

Professor Stefano Del Prato fungerade som opponent vid Jansson Sigfrids disputation.

Enligt Del Prato är Jansson Sigfrids avhandling betydelsefull. Enligt honom bidrar den till förståelsen av riskfaktorer som skulle kunna hjälpa till att tidigt identifiera personer som löper ökad risk att utveckla diabetisk njursjukdom.

– Detta gör att vi kan ingripa tidigare och på ett mer effektivt sätt. Jansson Sigfrids typ av arbete är betydelsefullt och kan hjälpa många människor med diabetes. Jag tror verkligen att den här typen av forskning kan föra oss till nästa steg i behandlingen av diabetes i kombination med nya tillgängliga lösningar för att förbättra den glykemiska kontrollen och minska risken för komplikationer. Det är en stegvis ökning av den vetenskapliga kunskapen som kommer att hjälpa oss att hantera detta tillstånd, avslutar Del Prato.

Text & Bild: Simon Granroth, Vetenskapskommunikatör

Fanny Jansson Sigfrids doktorsavhandling kan läsas i sin helhet här.