Karin Storbacka: Dyr hobby utesluter många barn

”Till vår fritidsverksamhet är alla välkomna, oberoende av talang, bakgrund och målsättning.” Det låter fint. I den bästa av världar kan ett fritidsintresse förena människor med till exempel olika etnicitet, socioekonomisk bakgrund och kön. Vi vill se att alla barn och unga ska få fina upplevelser, nya vänner, och en möjlighet att utveckla nya färdigheter genom en hobby.

Att idrotta på fritiden var för min del enkelt. Föräldrar skjutsade, jag hade vänner, nya löpskor fick jag en gång i året och tack vare ett stort engagemang i kommunen kring en årlig nationell insamlingskampanj innebar medlemskapet i föreningen en kostnad på maximalt några tior. Jag reflekterade aldrig över att det kunde finnas hinder för att idrotta. Även som vuxen har jag haft en naiv inställning till barns möjlighet att delta i organiserad fritidsverksamhet.

För barn ska det inte hänga på förmyndarens plånbok om man kan ha en hobby eller inte.

Att elitidrott inte nödvändigtvis är för de som är bäst utan för de som har mest – i form av ekonomiskt stöd, god träningsmiljö, motivation, rätt personer i sin omgivning och en kropp som håller för hård träning – är för mig ingen överraskning. Men för barn ska det inte hänga på förmyndarens plånbok om man överhuvudtaget kan ha en hobby eller inte. Det måste finnas alternativ. Inom idrott har den traditionella bilden varit att det sker ett naturligt urval där de barn och unga med mest talang så småningom blir kvar på toppen när de andra trappat ner eller slutat. Är man bra på något når man långt inom det området. Men hur är det om man inte kunnat delta från första början?

Att många av de barn som står utanför organiserade fritidsintressen kommer från mindre bemedlade familjer har uppmärksammats i olika rapporter. Nationella mål för barns fritid har länge varit de samma, det vill säga ”likadana fritidsmöjligheter åt alla oberoende av hemort, ekonomi, kön eller etnisk bakgrund.” Det dyker dock titt som tätt upp berättelser i nyhetsflödet som vittnar om hutlöst dyra fritidsaktiviteter för barn och unga och där de vårdnadshavare som inte klarar av att betala blir allt fler. Om familjen består av flera barn som sysslar med många fritidsintressen ska familjens konto vara välfyllt, men det samma verkar gälla även när det rör sig om ett barn och en fritidssysselsättning. För barnet som inte har råd att vara med innebär det inte bara en risk att missa något roligt, utvecklande och inspirerande utan också ett utanförskap som kan få långtgående konsekvenser.

Kostnaderna stiger snabbt och få av dem går att undvika om man ska kunna vara med fullt ut.

Hur kan det kosta tusentals euro per år för ett barn att vara med i organiserad fritidsverksamhet, exempelvis idrott? Jag ser framför mig en boll och ett gäng ungar som spelar och har kul, tillsammans med tränare som hjälper dem att förstå spelet och utvecklas. Den idylliska bilden i mitt huvud innebär inga stora kostnader. Vad är det som kan kosta? Medlemsavgiften går rimligtvis till att betala licens, hyreskostnader för utrymmet och kanske en försäkring. Sen vill vi åka på någon tävling eller turnering vilket innebär transport-, deltagar- och kanske övernattningsavgifter. Det kan vara svårt att få tränare som på frivillig basis hinner med uppdraget och föreningen betalar ut arvoden eller anställer ledare för att eftersträva kontinuitet och kvalitet. Det här innebär höjda månadsavgifter. Dessutom behöver barnet utrustning och kläder precis som sina kamrater. Och barnet ska kanske skjutsas till aktiviteterna eller ha resekort. Kostnaderna stiger snabbt och få av dem går att undvika om man ska kunna vara med fullt ut och inte gå miste om möjligheter.

Man kan fråga sig varför barns fritid nödvändigtvis måste bestå av organiserad verksamhet som i de flesta fall innebär kostnader. Organiserad fritid har högre status än spontana sysselsättningar. Det vore förstås fint om vuxna gav barn möjligheten att spontant samlas och hitta på olika saker att göra tillsammans men trenden är den att allt fler barn deltar allt tidigare i organiserad verksamhet och därmed blir risken allt högre att bli ensam om man inte kan delta.

Skoleftermiddagarna borde innehålla mer fritidsverksamhet i samarbete med olika aktörer.

Ett barn borde inte hamna vid sidan av de vänskapsrelationer, gemensamma aktiviteter och nya upplevelser som ett fritidsintresse kan ge. Olika samhällsaktörer försöker tänka ut lösningar. Det diskuteras bland annat en nationell hobbygaranti för alla barn och unga, att skolornas utrymmen i större utsträckning används för barns och ungas hobbyverksamhet och möjligheten att låna utrustning från kommuner eller föreningar. Skoleftermiddagarna borde innehålla mer fritidsverksamhet i samarbete med olika aktörer, likt den motionsrika verksamhet som WAU r.f. kostnadsfritt erbjuder barn och unga. Sponsring av inte bara elit utan också av barn- och ungdomsaktiviteter genom exempelvis olika kampanjer initieras och kan bli fler. Ungdomspass som används i vissa kommuner ger unga möjligheten att själva välja vilken fritidsaktivitet de gratis prövar på, och man har även lyft fram den isländska modellen som bland annat innebär att alla barn och unga årligen får ett ekonomiskt stöd som de kan använda till olika fritidsaktiviteter.

Förhoppningen är att diskussionerna och utredningarna som görs om barns och ungas möjligheter och hinder att syssla med ett fritidsintresse leder till konkreta lösningar på ett växande problem. Jag inser hur lyckligt lottad jag varit som hittade ett fritidsintresse som var möjligt både att börja och att fortsätta med. Det som friidrotten gett mig är obeskrivligt i form av vänskap, lärdomar om mig själv och hur jag fungerar, känslan att klara utmaningar och att våga misslyckas. Bland annat. Att ha ett fritidsintresse är en dyrbar upplevelse som efteråt inte kan mätas i pengar. Det borde därför inte heller per automatik krävas stora summor för att man ska kunna ha en hobby.

Karin Storbacka, projektledare för Folkhälsans projekt Trygga relationer inom idrotten