När ska man veta vad man ska bli då man blir stor?

Jag tänker på hur mycket visdom de orden rymmer, men också på hur annorlunda innebörden blir nu när jag levt mer än dubbelt så länge som jag hade levt då.

Mina tankar går till årets abiturienter – vad packar de med sig, vad anser de sig behöva? Vilken stjärna ställer de in siktet på när de vandrar vidare i livet? Mina tankar går till den unga som sitter och väljer tillvalsämnen – hen som egentligen vet precis vad hen vill välja, men som fick höra att det är viktigt att välja rätt, att detta val faktiskt kan visa sig vara avgörande i livet. Mina tankar går till den mamma som nyligen fick höra av sitt barn att hen åtminstone inte skulle vilja ha ett likadant jobb som mamma när hen blir stor – för att det verkar så tungt och jobbigt.

Mina tankar går också till den man i 40-årsåldern, jag för en tid sedan hörde sucka över att om han fick välja sin yrkesbana igen, skulle han... för att... men att det nog är för sent nu.

Givetvis går mina tankar till dem som funderar på hur de ska locka unga (eller äldre!) människor till sina utbildningar, och till dem som fattar beslut om antal studieplatser eller andra policybeslut med avgörande följder både på individ- och samhällsnivå, på kort och lång sikt.

Vi behöver mera människor inom vårdyrken – där kommer det säkert att finnas jobb också i framtiden.

Statistiken är tydlig, men det beror ju på vad man vill läsa ur den: vi behöver mera människor inom vårdyrken – där kommer det säkert att finnas jobb också i framtiden. Nyligen publicerades en artikel om vilka utbildningar man ska gå för att så snabbt som möjligt nå högsta möjliga lön. Statistiken om utbrändhet och förtidspensioneringar känner väl de flesta till. Likaså statistiken över vad dagens barn helst vill bli när de blir stora (Youtube-profiler fanns inte ens på kartan på 90-talet).

Psykisk ohälsa är det största hälsoproblemet för dagens unga. Samtidigt som alldeles för många går i förtidspension, stiger pensionärsåldern för andra. Med andra ord växer den delen av livet när man ska ”göra det man gör när man blir stor”, eftersom få av oss har pensionärsliv att se fram emot. Man gör alltså avgörande val när man funderar på vad man ska bli då man blir stor. Frågan är om valen verkligen gäller hela livet?

Våga ångra dig, våga ändra dig – våga tänka om, göra om, göra annat.

Min egen väg till den sits jag sitter på nu har varit allt annat än rak och långt ifrån målmedveten, även om jag nu i backspegeln kan konstatera att jag ändå ser en röd tråd. Om jag funderar på de nöjdaste människorna omkring mig, är det de som (vissa tidigare än andra) vågat gå sin egen väg, struntat i förväntningarna och i stället förverkligat sig själva. För en del handlade det om att ändra riktning, kanske flera gånger dessutom. I många fall sammanfaller de nöjdaste också med de mest framgångsrika – men långt ifrån alltid. Man kan vara ”framgångsrik” utan att vara nöjd, och ännu viktigare: man kan vara nöjd och lycklig utan att vara ”framgångsrik”. Forskning visar att ett liv som upplevs meningsfullt också är hälsofrämjande, både psykiskt och fysiskt.

Det jag kanske helst skulle vilja ordinera människor som står inför (eller tror sig ha passerat) vägskäl i livet är mod. Våga stanna upp. Våga känna efter. Våga välja det ditt hjärta brinner för, våga ta den svårare vägen, våga stänga öronen för vad folk omkring dig tänker och tycker... men också: våga ångra dig, våga ändra dig – våga tänka om, göra om, göra annat. Välj en stjärna, följ den – men stanna upp och ställ om riktningen när det behövs. Jag läste kloka ord häromdagen: vi dör bara en gång, lever gör vi alla dagar fram till det. Alltså: Våga. Lev ett liv som känns som ditt.

Saija Westerlund-Cook
sakkunnig i familjearbete på Folkhälsan i Åboland